Googla ordet ”konstnärspolitik” och du får i princip inga träffar. Begreppet är inte känt för allmänheten och nämns sällan i det offentliga samtalet.
Konstnärspolitiken är den del av kulturpolitiken som fokuserar på att ge de yrkesverksamma kulturskaparna goda förutsättningar att verka och erhålla ersättning för sitt arbete. I den kulturpolitiska propositionen från 1997 skrev man att statens insatser ska syfta till att regelverken på alla politikerområden i så hög utsträckning som möjligt ska ta hänsyn till våra speciella förhållanden. Det är alltså denna politik som till stor del styr din ekonomi, dina arbetsförhållanden och din pension som författare och översättare. I takt med regionaliseringen av kulturlivet har frågan fått ny aktualitet och innebörd eftersom ansvarsfördelningen mellan statlig, regional och kommunal nivå i flera avseenden blivit oklar.
Det finns fördelar med regionaliseringen men också en befogad oro för att staten abdikerar från ansvaret för sin politik när den vidarebefordrar skattepengar direkt till regionerna. Hur påverkar det den enskilda författaren och översättaren? Vi måste återigen prata om villkoren.
Det var också parollen för den konferens KLYS anordnade på temat i Gävle i februari, där jag på scen fick tillfälle att utfråga Alice Bah Kuhnke. Statens ansvar för konstnärernas villkor är viktigare än någonsin, sa hon, vilket var positivt. En stark nationell konstnärspolitik visade sig också vara ett gemensamt önskemål. När vi sedan kom in på framtiden och frågan om mer konkreta förändringsförslag tog det stopp. Det är bra att ansvarskänslan finns där hos ministern, men det räcker inte. Det vi behöver är betydligt skarpare formuleringar, mindre fluff och mer påtagliga förbättringar.
Regeringen bör ta fram en handlingsplan för att öka sysselsättningen och tryggheten för yrkesverksamma kulturskapare i hela landet, inklusive en plan för utlandsfödda kulturskapares etablering.
Ytterligare en konkret åtgärd skulle vara att tvinga teknikjättarna att betala för kulturen de profiterar på. Som det ser ut i dag berövar företag som Telia Sonera, Sony och Samsung kulturskaparna på ersättningar när företagen vägrar infinna sig till förhandlingar om privatkopiering. Här kan kulturdepartementet genast ställa sig på kulturskaparnas sida.
När jag googlar ”konstnärspolitik” nästa gång vill jag läsa om konkreta resultat som ger oss bättre möjligheter att utveckla våra konstnärskap och leva på vårt skapande. Författarförbundet kräver en mer offensiv konstnärspolitik och vi kräver den nu.
Gunnar Ardelius
Ordförande