Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Förutom att jag är författare är jag framför allt journalist och fotograf på frilansbasis. Jag är 45 år och bor med min familj i en gammal egnahemskåk i Malmö som vi renoverar efterhand när vi har tid och råd. Jag är född i Umeå och uppvuxen i Jönköping, men mina föräldrar är från Svealand, så jag saknar en placerbar dialekt och känner mig nog lite rotlös geografiskt, trots att jag har bott i Skåne sedan 1997.
Vad utmärker dina böcker?
Jag har skrivit fyra reportageböcker och en roman som alla handlar om aktuella samhällsfrågor. Jag har ett journalistiskt arbetssätt även när jag arbetar med böcker. Jag försöker skriva luftigt och lättläst utan att banalisera. Metodmässigt inspireras jag en del av samhällsforskning, men utan att bli akademisk eller ens populärvetenskaplig i tonen. Det jag skriver är framför allt journalistik. Jag bygger mycket av innehållet på arkiv, intervjuer och reportage på plats. Jag redovisar mina källor kontinuerligt i noter så att läsare som vill kan kontrollera vad jag får allt ifrån.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Tveklöst min tredje bok Ordningsvakter från 2017, där jag granskar det världsunika yrket och berättar dess historia. Att den var så betydelsefull har att göra med flera saker. Jag lärde mig mycket under skrivprocessen eftersom området var så outforskat. Jag fick göra ett slags grundforskning för att kunna skriva om yrkets historiska framväxt eftersom det aldrig hade gjorts tidigare, så jag satt bland annat med mediearkiv, gamla statliga utredningar och andra historiska dokument. Jag gjorde ett wallraffreporage på ordningsvaktsutbildningen, en för mig i huvudsak ny metod. Boken fick ett överväldigande mottagande när den kom, den refereras fortfarande i artiklar och jag blir fortfarande intervjuad som sakkunnig i frågan. Boken bidrog också till att debatten om yrket tog fart, vilket har lett hela vägen till att vi senare under 2023 ser ut att få en helt omskriven lagstiftning för första gången på över 40 år.
Varför skriver du sakprosa?
Att jag överhuvudtaget skriver böcker hänger samman med att jag är frilansjournalist. Det är ett sätt att få arbeta på djupet med ett projekt som jag själv har valt och funnit intressant. Att sälja in ens i närheten av så omfattande reportage till en tidning hade aldrig gått, den typen av pengar finns inte. Textens omfång går förstås inte heller in i en tidning, varken ur ett utrymmes- eller läsarperspektiv. Jag skulle gärna se mer journalistisk litteratur, för jag känner ofta att ämnen behöver förklaras bortom vad som får plats även i väl tilltagna artikelserier. Jag gillar att dra ut de historiska linjerna, vända och vrida på samband, undersöka så många relevanta aspekter som möjligt.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Det är en svår fråga, för jag suger upp inspiration här och där och det är inte alltid nödvändigtvis från böcker. Jag kan nog också bli gripen av saker i stunden som påverkar mig på sikt utan att jag minns varifrån det kommer. Jag inspireras av bra historieberättande och när det finns en lätthet i språket. Jag uppskattar också när jag märker att någon har gjort välgrundad research.
Vad skriver du på just nu?
Jag arbetar på ett historiskt och delvis biografiskt projekt som tar sin utgångspunkt i en person som försvann i princip spårlöst för omkring 100 år sedan. Projektet har kopplingar till frågor som migration, etnicitet, fattigdom samt dåtidens moral och fördomar. Jag både rotar i arkiv och försöker samla in de flyende fragment som ännu lever i muntliga berättelser men som ingen kanske tidigare har tecknat ned. Nyligen fick jag ett treårigt arbetsstipendium från Sveriges författarfond vilket innebär att jag hinner med flera projekt under stipendietiden. Jag tror att det blir fler historiska projekt, men jag har inte bestämt mig ännu.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det finns nästan inga vanliga arbetsdagar. Ibland tänker jag att jag vill ha mer rutin. Ofta sitter jag med journalistiska uppdrag eller är i väg och gör reportage. Eftersom det drar in lön blir det alltid prioriterat, och så använder jag dagar utan uppdrag till bokprojekt. På totalen blir det en ganska jämn fördelning mellan uppdrag och egna projekt. Även i bokprojekten kan det variera mycket eftersom jag vissa dagar sitter i timmar och letar detaljer i arkiv medan jag andra dagar bara kan skriva på. Jag försöker också tänka på att ta pauser och komma ut med hunden.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag försöker så långt det går att följa lusten och varva därefter. Ofta finns det partier där researchen är klar men texten inte är skriven ännu. Då tar jag tag i det när jag känner att jag har en bra skrivdag. Jag skriver nästan aldrig kronologiskt utan väljer bland de bitar jag har samlat in material till utifrån vad jag bör, vill eller kan göra. Jag har god nytta av datorprogrammet Scrivener, där jag kan organisera arbetet och få en överblick.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Upplagorna är ofta små. Jag skulle vilja se fler recensioner och mer debatt utifrån aktuell sakprosa så att böckerna nådde ut till en större publik. Många medier har dragit ner på att uppmärksamma litteratur och när litteratur väl uppmärksammas riktas många blickar åt exakt samma håll. Vissa böcker kan få spaltmetrar medan andra inte ens får en notis. Jag har haft hyfsad tur för egen del, men det finns alltid en oro att en bok trycks för att sedan bara försvinna. Svenska är ett litet språkområde och det är därför svårt att få ekonomi i en bok om den inte kan säljas till utlandet, vilket inte är så lätt om man skriver om nationella samhällsfrågor. Många av oss är beroende av stipendier för att kunna fortsätta arbeta. Om sakprosan hade haft bokförsäljning som enda intäktskälla hade det nog inte kommit ut så mycket sakprosa på svenska.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Det är en omöjlig fråga, för det hade ju blivit en annan bok om jag hade skrivit den. Bättre, sämre eller bara annorlunda. Jag kan däremot tala i termer av väl genomförda idéer som jag har uppskattat. Till exempel Joakim Medins bok Thailandssvenskarna, och Julia Lindbloms Amazon, som jag var redaktör för. Den ena är ett wallraffreportage bland svenska män som åker till Thailand och köper sex, den andra handlar om e-handelsjätten ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Ett exempel på en bok jag saknar koppling till som också är välgjord är Åsa Erlandssons Det som aldrig fick ske, om skolattentatet i Trollhättan. Hon går förtjänstfullt till botten med en historia som är så mycket större än vad som fick plats i nyhetsrapporteringen.
Foto: Emma Paulsson
………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva
Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.
Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.