Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.

Fotograf: Markus Lindgren

Februari: Tina Thunander

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Tina Thunander, rotlös flyttunge, växt upp runtom i Sverige. Har två utflyttade flickor, man och symaskin. De senare bor kvar med mig i lägenheten i centrala Malmö.

Lever i tron att den journalistiska banan var en slump och författandet en tillfällighet, men i perspektiv är kanske varken det ena eller andra slumpartat utan ödet självt. Efter min mammas död fick jag veta att hon haft drömmarna men inte kom längre än en Hermodskurs.

Vad utmärker dina böcker?
De är journalistiska produkter och i dem vill jag lära mig själv, och förhoppningsvis också läsaren, att förstå sammanhang i det samhälle som omger oss. Eftersom jag bor i Malmö har det legat nära till hands att undersöka Mellanösternkulturen som jag stöter på dagligen på Konsum och vid busshållplatsen.

Trots att ambitionen är att förstå samhället, är inte de stora överbryggande linjerna min bästa gren i skrift, utan att närma mig enskilda människor. Att ge röst åt vanligt folk och sprida deras åsikter är ett minst lika viktigt – och svårt – journalistiskt arbete som att samla statistik och intervjua toppolitiker och experter.

Mina böcker handlar alltså om människorna, de två senaste om folk i Mellanöstern. Tidigare böcker har handlat om människor från och i olika kulturer bosatta i Sverige. Huvudriktningen är sociala frågor men under senare år har jag kommit att fundera över religionen som en viktig del i många människors vardag. Jag inte inriktad på de teologiska frågorna utan på hur den enskildes tro kan förhindra – men faktiskt också öppna – möjligheter.

Vi lever i det land som sägs vara världens mest sekulariserade. Ändå har religionen och olika religiösa samfund enorm betydelse för samhället. När detta är sagt måste jag dock erkänna att jag är ateist.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Det vore dumt att inte framhäva den senaste, Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid, för den fortfarande sitter kvar i min själ. Men också för att jag på plats såg det som skulle komma (militärens återtåg) och att revolutionen i Egypten inte alls var någon omvälvning utan endast en krusning på ytan. Samma gubbar sitter kvar vid rodret. Här var det just människor längst ner i samhällspyramiden som lärde mig se, inte den internationella mediebevakningen som gick i flock.

Doktor Nasser, huvudpersonen i boken genom vars ögon man får följa revolutionsåren, har också blivit en betydelsefull person för mig. Han har lärt mig om att vara en överlevare som mot i stort sett samtliga odds har lyckats.

Varför skriver du sakprosa?
Trist att behöva erkänna men jag är, snarare än jobbar som journalist (berätta inte detta för den som sätter min lön) och fortfarande är jag naiv nog att tro att genom att berätta om världen kan man förändra den. Med stigande ålder har jag dock mognat till att tro att mina berättelser inte leder till stora kliv, men i bästa fall myrsteg för att ändra på sådant som är fel. Som attityder.

En väl skriven skönlitterär bok kan givetvis i ännu större mån förändra. När jag övat upp språket och fått ett vackrare flyt kanske, kanske det blir en skönlitterär berättelse. Den ska i så fall handla om uppväxten i miljonprogrammet.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Många inspirerar. Torgny Lindgren läser jag gärna för språket, och för den lilla berättelsen om de stora frågorna. Sådan skulle jag vilja vara. Länge var Pippi Långstrump en årlig läsning för de allvarliga undertexterna. Och för språket.

Just hur orden placeras i meningarna och att de kommer rätt inspirerar mig allra mest.

Vad skriver du på just nu?
Man ska aldrig berätta i förväg om vad som kan komma ut. Tänk om det inte blir något, eller blir så uselt att förlaget säger nej?

Nu har jag turen att ha blivit nominerad till Augustpriset två gånger och enligt min underbara redaktör Per Axelson är det svårt för dem att säga nej. Men, man vet aldrig…

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
För en del människor ger rutin svängrum att vara kreativ, men för mig är rutin och upprepning mestadels av ondo. Därför är det turligt att få plats som reporter på en av landets resanderedaktioner, SVT:s kulturprogram Sverige. Arbetsuppgiften är att beskriva kulturyttringar över hela landet, vilket ena veckan innebär resa till Kiruna, nästa till Målilla. Allt efter eget huvud.

Det myckna resandet ger inspiration till ännu mer resande. Väntan på tåg och flyg ger övertid, ger lediga dagar – att använda för att skriva.

Dagarna när jag sitter hemma och skriver inleds med en promenad till Konsum för att köpa mjölk, ett låtsasärende för att komma igång. Sedan lavar jag en hög cd-skivor (väljs med hänsyn till tema för dagens skrivarbete), startar de första tonerna och skriver som tusan hakar, endast med avbrott för kort joggingtur runt kyrkogården nästgårds, och dagens rätt vilken alltid är en snabbomelett.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Häromdagen rensade jag ut skräp på vind och i källare varvid de utflyttade barnens böcker sorterades och en icke oansenlig mängd böcker slängdes för att de inte är värda att läsas av någon, och absolut inte av barn. Det var då jag mindes ungdomsdrömmen om att få jobb som barnboksförläggare, ett betydelsefullt arbete.

Den vuxna dottern hjälpte mig att bära kassarna som ska till barnbarnet och gav komplimanger för att vi läste så mycket när hon var liten. ”Sedan fortsatte jag ju av mig själv”, sa hon.

Därför skulle jag velat ha kunnat vara barnboksförfattare, den viktigaste författaruppgiften av alla.