Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag brukar se på min egen yrkesroll som ett slags diversearbetare inom litteratur. Jag disputerade i litteraturvetenskap för snart tio år sedan på en avhandling om Olof Lagercrantz kritik, och sedan dess har jag delat min tid mellan det egna författarskapet och en verksamhet som kritiker i framförallt Dagens Nyheter. Jag har suttit i den skönlitterära Augustprisjuryn och är sedan några år ledamot i Kulturrådets arbetsgrupp för facklitteratur. Ibland har jag tagit översättningsuppdrag, nu senast från danskan, och har också haft olika redaktörs- och utgivningsuppdrag. Jag valde att lämna universitetet för några år sedan eftersom det var svårt att få tid till det egna skrivandet (även om jag fortfarande ger vissa kurser och föreläsningar på en ganska låg deltidsbasis). Jag tycker att den frihet som det har givit har varit värd det. Jag föredrar att vara min egen chef.
Vad utmärker dina böcker?
De monografier jag skrivit handlar om enskilda författarskap: Olof Lagercrantz och Erik Axel Karlfeldt. De böckerna har tagit lång tid att skriva eftersom jag velat läsa och läsa om hela deras verk. I Lagercrantz fall läste jag utöver böckerna varenda text han skrev i DN mellan 1951 och 1975. Det är tidsödande, men fördelen är att jag upptäcker sammanhang och tystnader jag annars skulle ha missat. Jag går heller inte in med någon särskild agenda på förhand eftersom jag tycker det begränsar tolkningen. Det enda jag har med mig är en uppmärksamhet, och så får frågorna uppstå under arbetets gång. Det handlar om att få till ett möte, och se vad det leder till. Essäformen har blivit det bästa skrivsättet för mig. Då kan jag tala i personlig form och känna mig rörlig både i språket och rent metodiskt. Jag går till exempel aldrig strikt kronologiskt fram i mina böcker. Essäformen tillåter en frihet som inte riktigt är möjlig inom andra akademiska texttyper, samtidigt som den har ett sanningsanspråk.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Det kan jag inte säga. Det är som med ens barn. Alla betyder lika mycket, men på olika sätt.
Varför skriver du sakprosa?
Jag vill ta reda på något både om mitt ämne och mig själv. Detsamma skulle säkert många skönlitterära författare säga. Ibland kan jag tycka att vi drar för skarpa linjer mellan facklitteratur och skönlitteratur. Det som urskiljer sakprosan är naturligtvis tillförlitligheten och redovisningsuppdraget; det ska gå att gå tillbaka till källorna och kontrollera att utsagorna är korrekta. Men annars är det två grenar på samma prosaträd – det är ju inte som i antiken då all högt syftande skönlitteratur var på vers. För mig är det gestaltande draget viktigt, också när jag skriver dagskritik. Jag arbetar mycket med mina recensioner, skriver och skriver om. Skär ned. Jag tycker att kritiken bör legitimera sig genom att själv hålla hög kvalitet, rent textmässigt. Den måste vara i nivå med den text den handlar om, det är det minsta man kan begära. Samma gäller sakprosan som ju är en utvidgad form av kritik.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
”Inspiration” är ett ord jag har svårt för! Det ger mig associationer till företagsvärlden och personaldagar och dylikt, som när jag ibland blivit tillfrågad att komma in i något sammanhang och ge en ”inspirationsföreläsning”. För mig är litteraturen en i grunden allvarlig syssla, annars skulle jag inte ha valt den här ekonomiskt ofördelaktiga livsbanan. Men, okej, för att svara på frågan: jag inspireras framförallt av skönlitteraturen, särskilt lyriken. Jag behöver den för att öppna slussarna i huvudet, rent språkligt. Som litteraturvetare och kritiker har jag sysslat med alla typer av poesi, men rent personligen känner jag mig närmast den linje som har med sång att göra. Det är därför jag har tyckt om att hålla på med en författare som Karlfeldt som jag också har sjungit i körsammanhang. Då får man en alldeles särskild relation till texten. Jag dras mycket till klassikerna, har till exempel ganska nyligen upptäckt Senecas dramatik som jag är helt förtrollad av. Jag är också väldigt förtjust i sagor, kanske eftersom jag nästan alltid haft barn omkring mig. Jag älskar Tove Janssons berättelser. Men jag vänder mig också gärna till andra konstformer, särskilt bildkonst och klassisk musik. När jag är inne i en skrivfas kan jag över huvud taget inte läsa annan litteratur, det blir som ett störningsmoment att möta någon annans ord då.
Vad skriver du på just nu?
Jag skriver en bok om Hagar Olsson, den finlandssvenska kritikern och författaren. Jag intresserar mig för hennes kritik och essästik som enligt min uppfattning är det bästa i hennes författarskap. Många av hennes skönlitterära verk är daterade, men kritiken är spännande och fortfarande aktuell på många sätt. Hon är också fascinerande som människa.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag följer barn till skolan och går sedan en promenad med hunden, helst i skogen. När vi kommit hem och hunden snarkar kokar jag kaffe och sätter mig vid skrivbordet. Jag börjar med mejl och sådant, och drar igång det egentliga arbetspasset vid tio, senast. Jag skriver i tre-fyra timmar, sedan är min kreativa stund över. Då växlar jag till läsning eller annat som inte kräver hjärnan på samma sätt.
I perioder undervisar jag eller tar andra uppdrag, och då ser dagarna annorlunda ut. Undervisning eller framträdanden tar så mycket energi att jag har svårt att kombinera det med skrivande.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Det är en ständig utmaning. Dels försöker jag dela upp dagen mellan förmiddagens skrivande och eftermiddagens läsande, men det är också ett växelspel mellan perioder av arkivjobb och perioder av skrivande. I slutskedet när en bok ska bli klar tenderar tiden att bli upplöst och jag kan skriva mer intensivt i längre pass, gärna sent på kvällen och in på natten när huset är tyst och bara jag och katten är vakna.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Den är god! Som ledamot i Kulturrådets fackboksgrupp som beslutar om det statliga litteraturstödet har jag en bra inblick i hur utgivningen ser ut. Det skrivs en försvarlig del sakprosa som håller hög kvalitet. Jag tycker nog att svensk facklitteratur just nu är starkare överlag än vad skönlitteraturen är.
Men ekonomiskt sett – från författarperspektiv – finns det stora utmaningar på fältet. Det borde skapas större möjligheter för fria sakprosaförfattare att få längre arbetsstipendier och kunna verka utan att behöva vara knutna till någon universitetsinstitution eller motsvarande. Det är ju enormt tidskrävande att skriva en fackbok, och alltför hög konkurrens om de få stipendier som finns. I Finland, till exempel, finns Svenska Litteratursällskapet som finansierar många bokprojekt av forskningskaraktär. Det är illa att vi inte riktigt har något motsvarande i Sverige.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej. Jag tänker inte så. Jag tycker att litteraturen är öppen – den ägs av läsarna. Man kan inte vara avundsjuk på ett mästerverk, bara vara tacksam för att det finns.
Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.