Foto: Lari Honkanen
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är en idealist från en småländsk småstad. Första boken jag skrev blev Uruguay – Tillbaka till framtiden och den följdes upp av bland andra Bolivia-Blues och Guatemala – Efter krigen, innan freden. Hela tiden har jag skrivit med tanken att det ska vara skönlitterärt, men ändå väl underbyggt med fakta och intervjuer. Latinamerika – Utveckling eller avveckling blev en mer teoretisk bok där jag sammanfattar tankarna från många resor och mycket tänkande. Egentligen var det musiken som förde mig dit där jag är nu. Ulf Lundell fick mig att inse att det gick att göra något annat än bli kvar. Mikael Wiehe och Björn Afzelius sjöng om orättvisor och solidaritet. Har träffat Wiehe många gånger efter det. Och så The Clash och deras album Sandinista. Hade knappt hört talas om Nicaragua innan dess, men nu inspirerades jag av hur en folkrörelse störtade en diktator (sedan har jag många gånger blivit besviken på dem). Men… Hade de gjort ett album som hette ANC, hade jag nog rest i Afrika istället….
Vad utmärker dina böcker?
Det som utmärker mina böcker är att jag vill formulera ett möte. Ge en röst till dem jag träffat. Och man ska inte behöva vara Latinamerikafanatiker för att kunna läsa mina böcker. Jag hade förmånen att träffa den uruguayanske författaren Eduardo Galeano vid ett par tillfällen. Då föddes idén att jag vill skriva ”skönlitterära fackböcker”.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Latinamerika – Utveckling avveckling. Utan tvekan. Utifrån den och utifrån de tankar som gav iden till boken har jag föreläst över hela Sverige. Diskuterat utveckling och försökt sprida tanken om att det finns så många olika sätt att tolka verkligheten och skapa en fin framtid. Att vi i Sverige skulle ha någon slags monopol på sanningen – som Carl Bildt sa en gång; den enda vägens politik – är ju absurt.
Varför skriver du sakprosa?
Ganska enkelt. Jag tycker om att skriva. Jag tycker jag har något att säga. Jag vill påverka.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Ulf Lundell har alltid inspirerat mig som gränsöverskridare. Inte så att jag gillar allt han gör. Men jag tycker att han står upp där många viker ner sig. Eduardo Galeano förstås. Han är nog min favoritförfattare. Han var politisk, älskade fotboll, skrev vackert. Utan att överdriva likheterna har jag känt ett släktskap. Brinner för rättvisa och älskar ishockey.
Vad skriver du på just nu?
Mycket, haha… Har i flera år hållit på med en bok om Ecuador, men mitt förlag upphörde så jag letar förlag. Sedan håller jag på med en bok med en bok med ”politisk poesi”.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Börjar med morgontidningen. Skriver en reflektion om vad jag läst på sociala medier, sedan marknadsföring för att överleva. Sedan skriver jag och/eller jobbar med projekt Kallampa i Ecuador. Det är ett projekt som jag och min son driver och som stödjer barn med funktionshinder och en kulturgrupp från ursprungsbefolkningen.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Bra fråga. Rent generellt tycker jag att jag hinner skriva för lite, men det beror mer på att jag tycker för mycket tid går åt till att jaga uppdrag. Nu ska jag till exempel vara reseledare genom Anderna. Jag skriver för tidningen Hockey. Bokskrivandet blir lidande.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag vet inte om jag kan svara på det. Det känns som vi lever i ett samhälle där allt är under förändring. Hur vi samlar information, vad vi läser. Vart tar papperstidningen vägen? Bokläsandet? Jag tror det blir några turbulenta år innan jag kan svara på den frågan.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Ja, jag hade gärna skrivit Eduardo Galeanos triologi Eldens minne om Amerikas historia. Vacker, poetisk, informativ och full av kunskap.
Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem i Minerva.