Hej månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag brukar presentera mig som författare, inte helt otippat i ett sådant här sammanhang, även om det inte är vad jag gör för brödfödan. Yrkesmässigt är jag i grunden journalist men arbetar sedan några år på ett statligt museum, vilket gör att jag kan återanvända mycket material från mina böcker även på jobbet. Jag är född i Södertälje, bor i Stockholm, arbetar utanför Uppsala och har ett litet torp i Törebodatrakten, och mellan dessa poler rör sig min värld oftast.

Vad utmärker dina böcker?

Mina böcker är på temat kulturhistoria, ett ord bakom vilket man kan dölja nästan vad som helst, en sak jag också utnyttjat flitigt. Jag skriver gärna om den typen av saker och händelser som inte alltid kommer med i traditionell historieskrivning. Det lite fula och mörka, saker vissa människor rynkar på näsan åt. Det kan vara spökhistorier, mord och brott, eller nu som sist: slagsmål, supande och svordomar. Även om inte allt det jag skrivit om tidigare varit okänt (man är sällan så unik som man själv tror), försöker jag ändå ägna tid åt att hitta nya, osagda och därför för mig mycket mer spännande berättelser. Jag älskar historier i det lilla, glimtar ur sedan länge försvunna människors liv, små saker obetydliga i sig, men som får en historisk person att plötsligt bli människa, eller dåtiden att komma nära oss.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Den senaste, oavsett vilken det har varit. Eller snarare, med tanke på att det lugnt kan gå bortåt ett år från färdigt inlämnat manus till att boken finns i handeln, den kommande. Jag har märkt att min hjärna automatiskt avslutar det kapitlet när boken i mina ögon är klar och inlämnad så att om det säkert är sant att jag i det ögonblicket varit den i landet som kunnat mest om de sakerna har jag redan börjat glömma dem när jag är i gång med nästa projekt. Det har till och med hänt att människor kommit till mig för att diskutera det ena eller andra i någon av mina böcker och jag knappt kommit ihåg att jag skrivit just så. Naturligtvis minns jag de stora dragen, men detaljerna suddas ut så att det efter några år bara är skalet kvar.

Varför skriver du sakprosa?

Visst kan det vara en klyscha att verkligheten överträffar dikten, men för mig ger det en extra dimension att det här verkligen har hänt på riktigt, en kick jag aldrig fått av att läsa skönlitteratur även om jag uppskattar sådan med. När jag gallrar i min bokhylla hemma, med sorg i hjärtat, är det alltid mycket lättare att gallra ut det skönlitterära av just den anledningen. Det är av förklarliga skäl väldigt sällan jag använder skönlitterära verk som referensmaterial, sakprosa däremot kan vara lika välskriven som någon roman och har dessutom alltid den extra kryddan och dimensionen av att vara hämtad ur verkligheten.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Många. Både sådana som skriver sakprosa och rent skönlitterära. Det handlar om författare som lyckas få mig att glömma att kliva av pendeltåget för att jag varit så inne i deras värld, eller de som på några få rader lyckas få ner så mycket att jag blir alldeles lång i ansiktet av avundsjuka och beundran. Jag kan också lätt bli imponerad av hur mycket kunskap man kan läsa mellan raderna, hur mycket många av de här författarna kan och vet och vilken oerhörd grad av allmänbildning de besitter, ibland så till den milda grad att det knappast längre är frågan om bara allmän bildning.

Vad skriver du på just nu?

Just nu sitter jag och plitar på en bok om några av de allra första svenska turisterna, de unga adelsmän som under 1600-talet reste ut på bildningsresor runtom i Europa. Det är en balansgång där jag inte själv vill ta för mycket plats i texten då det intressanta inte är vad jag tänker och tycker om dem, utan hur de själva upplevde sin omvärld och vad de intresserade sig för. Intressant är också att dessa storögda tonåringar ett par årtionden senare skulle bli de som styrde och ställde i Sverige och att man här kan se dem i ett helt annat, och något aningslöst, ljus. Det ligger någonting befriande i att se hur en blivande fältmarskalk och storkrigare häpnar av att möta en struts, för att ta ett exempel.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Egentligen ganska enahanda vad gäller själva skrivandet. Jag har som sagt ett brödjobb, ett som dessutom gör att jag pendlar tre-fyra timmar om dagen, och även om jag kan sitta på tåget eller bussen och läsa är det såklart mindre praktiskt att skriva där. Detta gör jag i stället hemma om kvällarna, några timmar varje dag, lite beroende på humör och tid. Köksbordet är min lilla skrivarhörna där utskrifter, böcker och kladdblock ligger strödda halvt kaotiskt. Jag gör gärna utskrifter på papper så att jag kan anteckna i marginalen eller hitta uppenbara fel jag inte lagt märkte till trots att jag läst det hela ett dussin gånger på skärmen. Mina ögon har märkligt nog lättare att se sådant på papper.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

De arkivbesök som ligger till grund för så gott som allt jag skrivit får ske under lediga dagar. Det blir en dags arkiv-semester här och där då jag fotograferar av så mycket material jag kan så att jag sedan ska kunna gå igenom det hemma i lugn och ro. Om jag skulle räkna antalet timmar jag lägger ner på research och de då jag faktiskt skriver så vinner researchen lätt, säkert med fyra noll eller någonting i den stilen. Ibland är det ganska trist att sitta och gå igenom gamla räkenskaper eller brottsutredningar eller vad det nu kan vara, men det betalar sig direkt när man hittar den där helt oväntade och spännande eller roliga detaljen, en detalj som i slutändan kanske inte alls kom med i boken därför att den inte hade någon naturlig plats. Då gömmer jag den som en dyrgrip och kanske, kanske kan jag få med den i något annat sammanhang senare.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det ges ut en hel del mer sakprosa än vad i varje fall jag ursprungligen kunnat tro, vilket ju är ett friskhetstecken för genren i sin helhet. Vad som däremot är trist är att många av dessa ofta väldigt insatta och engagerade författare tvingas ge ut sina egna alster då förlagen inte verkar tycka sakprosa är någonting att satsa på, en sak som säkerligen avspeglar sig i försäljningssiffrorna. Om jag tänker på de upplagor mina egna böcker getts ut i, till exempel, är det ju inga mastodontupplagor direkt, och samtidigt är det många som är intresserade av den här typen av litteratur, en sak man märker de gånger man träffar sina läsare direkt. Jag tror att sakprosan helt enkelt har svårt att nå ut i den lavin av deckare och feelgood-romaner som dominerar i varje fall det utbud som marknadsförs offentligt. Mindre förlag har heller oftast inte någon marknadsföringsbudget att tala om, vilket naturligtvis spelar in det med. Syns du inte finns du inte.

Finns det någon annan författares bok du gärna hade skrivit?

Det hade ju naturligtvis varit väldigt trevligt att kunna nämna någon titel här, men det gör det trist nog inte trots att det inte råder någon brist på läsvärd litteratur. Däremot brukar jag då och då tänka om mina egna böcker att det skulle varit roligt om någon annan skrivit dem för då skulle jag kunnat upptäcka dem och med lite tur bli fascinerad. Vem vet, jag kanske hade gillat dem?

Foto: privat

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.
Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.