Mars: Per Wästberg

PerWestbarg

Fotograf: Caroline Andersson

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Sen min debut 1949 har jag skrivit över sextio böcker. Två tredjedelar av dem är olika former av sakprosa: essäer och porträtt (tre volymer lovtal till författare), reportage från främst Afrika, böcker om Stockholm. Jag har varit ordförande i International PEN, chefredaktör för Dagens Nyheter (mitt enda fasta jobb), nu ledamot i Svenska Akademien och ordförande för dess Nobelkommitté. Jag har haft rader av så kallade offentliga uppdrag, sysslat med ideellt arbete i Amnesty och olika Afrikakommittéer. Att bara skriva hade blivit för mycket för den som inte har den stora fantasin hos en Dickens eller Dostojevskij.

Vad utmärker dina böcker?
En poetisk livskänsla. En nyfikenhet på andra människor. En lust att utforska världen. En gemensam tematik som tar sig olika uttryck: kärleken, döden, resan, historien.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Bland romanerna ”Halva kungariket” (1955) och ”Bergets källa” (1987), den enda som helt utspelar sig i Afrika. Bland de självbiografiska (varav fyra delar memoarer) ”Erik och Margot”, en kärlekshistoria i familjen, från i höstas. Bland reportagen ”Förbjudet område” (1960) och ”Östermalm” (1962).

Varför skriver du sakprosa?
Genregränserna är hos mig flytande. Med samma instrument som i skönlitteraturen skriver jag sakprosa. Verkliga människor fångar mig minst lika intensivt som påhittade. En av mina böcker, ”Duvdrottningen och andra kvinnor”, är till hälften fiktiva, till hälften autentiska porträtt. Ämnet avgör. Jag blev ombedd skriva en bok om Klara, stadsdelen i Stockholm, jag hade aldrig tidigare fått en sån förfrågan – det var då självklart att förena en saklig vandring i kvarteren med egna minnen och samtal med invånarna.

Vad skriver du på just nu?
En volym, ”Mellanblad”, kommer i maj: fragment, aforismer, reseintryck, porträtt, livssammanfattningar. En bok att ha i fickan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag har ingen. I yngre dagar var jag disciplinerad och skrev tidigt om morgonen, på sommaren från kl 5. Nu lite när som helst – efter stämning. Dock helst tidigt. Jag har alltid flera böcker på gång för att växla tonfall och ämne.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag är ingen forskare. Men om Afrika, dess litteratur och politik, om Stockholm, om kyrkogårdarna i Sverige, om biblioteken på våra herrgårdar har jag både läst vad jag fått tag i och studerat på plats, med penna i hand. Jag har ingen metodik. Det var länge sen jag avlade en licentiatexamen i Uppsala eller tvingades skriva uppsatser om Robert Frost och Jane Austen vid Harvard. I Nobelkommittén läser jag årligen ett hundratal böcker och söker sätta mig in i bakgrund och motiv, antecknar och sammanfattar. Kunskapsinhämtande, tolkningsarbete. Men seriös forskning vågar jag inte kalla det.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Mängder, vid olika perioder. Thomas Mann, Marcel Proust, W G Sebald, André Gide, Saul Bellow, John Coetzee… De visar upp sidor av människan som inte var helt synliga innan, men deras språk är det avgörande för mig.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Starkare, mer stimulerande än på mycket länge. Så många grundliga biografier, reportage på viktiga områden, essäer, monografier. Jag har ju varit en ivrig läsare av den i minst sextio år. Men jag skulle önska större utrymme för essäer i både tidskrifter och bokform. Klippböcker är inte att förakta – som avundsamma recensenter gärna gör.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Otaliga! Jag skriver det jag förmår, ofta med stor ansträngning, men det jag helst velat skriva förblir en dröm. Jag har lätt att beundra dem som är mig överlägsna. Tänk att ha skrivit Manns ”Döden i Venedig”, E M Forsters ”Howards End”, Virginia Woolfs dagböcker, Saramagos ”Året då Ricardo Reis dog”, Grass ”Blecktrumman”,  Halldor Laxness ”Olafur Karason”, Thomas Manns ”Felix Krulls bekännelser”, Albert Camus ”Fallet”. Eller den lyrik som gripit mig allra mest: T S Eliots ”Fyra kvartetter”.