Hej månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är journalist. Det är, på gott och ont, min grundläggande identitet. Jag började på Journalisthögskolan i Stockholm vårterminen 1977. Då var jag tjugo år. Jag har vistats i redaktionella miljöer sedan dess och har aldrig haft några andra jobb. Nu fyller jag snart 60.
Jag skulle också kunna säga att jag är gymnasist. Journalistiken har varit ett sätt att slippa arbeta. Jag gillade att gå på gymnasiet och tack vare journalistiken har jag kunnat fortsätta göra samma saker som då: umgås med likasinnade, sitta på fik, lära mig nya saker varje dag.
Sedan ett antal är jag anställd på Sydsvenskans kulturredaktion. Dessförinnan var jag kulturchef på Expressen. Jag har också varit resande reporter och bevakade under 90-talet krigen på Balkan. Det är den avgörande politiska och existentiella upplevelsen under mitt vuxenliv. Sedan dess utgår jag från att den demokratiska liberala och anständiga samhällsordning man så lätt tar för given bara är ett tunt och ömtåligt ytskikt, en fernissa som snabbt och lätt kan slipas bort.
Sedan 1981 är jag gift med Ann-Sofi som är litteraturvetare, verksam vid Malmö högskola. Vi har tre barn. Rasmus som bor i Berlin och sysslar med formgivning och konst. Amanda som bor i Cornwall och skriver. Elvira som studerar och jobbar i Stockholm. Två barnbarn: Harriet i England och Nike i Berlin.
Jag gillar att springa (lever fortfarande i livslögnen att jag egentligen är en vindsnabb 400-meterslöpare) och försöker lära mig en smula latin.
Bor i Malmö. Tänker fortsätta göra det.
Vad utmärker dina böcker?
Jag skulle vilja kalla dem essäistiska reportage.
En fråga dyker upp: Varför flyttade mina föräldrar från Småland till ett Le Corbusier-inspirerat bostadsområde på en åker utanför Stockholm? Jag söker svar i arkiv, på biblioteket, på fältet, i intervjuer, i historien.
Ett genomgående drag är också att de flesta av mina böcker är snabbt skrivna. Jag trivs bäst med hårda deadlines.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Storstugan eller när förorten kom till byn från 1994. Alla mina böcker handlar i någon mening om folkhemmet, det välfärdssamhälle jag vuxit upp i och formats av. Det gäller också böcker som utgår från balkankrigen eller skildrar den svenska 30-talsnazismen. Det är mitt, och andras, förhållande till moderniteten som intresserar mig.
I Storstugan blir det explicit. Jag har försökt att på en och samma gång skriva ”förortens” och min egen historia, och är rätt nöjd med resultatet.
En annan bok jag gillar är Malmö. Världens svenskaste stad, som kom 2011. Den handlar också i hög grad om hur det moderna format Sverige, men är gjord på ett lite muntrare och lättsinnigare sätt än Storstugan.
Varför skriver du sakprosa?
Det är så många andra som skriver fiktion, eller i alla fall hävdar att de gör det.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
I den genre jag odlar, tesdrivande journalistiska berättelser om historien och samtiden, finns det hur mycket som helst att suga i sig från den brittiska och amerikanska utgivningen. Det är bara att gå ner på Hedengrens (när man är i Stockholm) för att välja och vraka.
Den stora förebilden i mitt skrivande liv har ändå varit Anders Ehnmark. Jag beundrar hans klarhet, elegans och förmåga att hantera också tunga ämnen med lätt hand.
Och så måste jag nämna en författare och bok som betytt mycket för min förståelse av världen: den amerikanske kulturkritikern Marshall Berman och hans smått klassiska essä om moderniteten, Allt som är fast förflyktigas.
Vad skriver du på just nu?
Sedan lång tid tillbaka arbetar jag på en stor biografi över Anders Zorn. Jag hoppas bli klar den närmsta tiden. Jag har också bearbetat och utvidgat en bok om Martin Luther som jag gav ut 2008. Det är ju reformationsjubileum 2017.
Hur ser en vanlig arbetsdag?
En vanlig arbetsdag, och så gott som alla arbetsdagar är vanliga, sitter jag antingen på Sydsvenskans kulturredaktion vid Triangeln i Malmö och jobbar med en artikel till Sydsvenskan eller också sitter jag hemma och gör detsamma. Att skriva böcker är en övertidsgärning. Det gör jag på kvällar (ett pass mellan middag och Aktuellt, ännu ett mellan sportnyheterna och insomnandet) eller på helger, efter toalettstädningen på lördagar och efter Friskis & Svettis på söndagar. Semestrar ger också tillfälle till arbete.
Hur hanterar du fackförfattarens växelspel mellan research och skrivande?
Research är ett nöje, i synnerhet i arkiv. Skrivandet är det pris man måste betala för nöjet.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige i dag?
Det skrivs och ges ut ett imponerande antal fantastiska ”nonfiction”-böcker i Sverige, både i klassiska mer renodlade fackgenrer och i gränslandet mellan skönlitteratur och journalistik.
Men fortfarande finns det i offentligheten en tendens att undervärdera fackprosan. Först när man totat ihop en deckare blir man en riktig ”författare”. Skönlitteraturen behandlas ofta med en vördnad som har något kvasireligiöst över sig. Det kan irritera mig.
Finns det någon annan författares bok du gärna hade skrivit?
Ture Sventon i öknen av Åke Holmberg.
Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem i Minerva.