Januari: Mattias Gardell

Fotograf: Eva Wernlid

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är professor i religionshistoria vid Uppsala universitet. Min forskning rör sig i spänningsfältet religion–politik, gärna i relation till någon form av exkluderingsideologi, som rasism, antisemitism eller islamofobi.

Vad utmärker dina böcker?
Utan att göra avkall på vetenskapligheten försöker jag finna vägar att skriva om allvarliga och komplexa problem på en prosa som även kan nå dem som inte har en universitetsexamen eller har läst politisk filosofi i några år. Den kritiska akademins främsta uppgift är att granska makten och då bör resultaten inte endast kommuniceras inom akademins lärda murar.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Måste jag välja en blir det ”Tortyrens återkomst” (2008) där jag försöker förstå hur tortyr kunde införas som rättsinstrument i en liberal demokrati som Förenta staterna på 2000-talet. Studien baseras på hundratals tidigare hemligstämplade dokument producerade av Vita huset, CIA, Pentagon och andra myndigheter. Den granskar också 2500 år av tortyrhistoria i västerländska rättsordningar där jag fann ett mönster som visar i vilka politiska kontexter tortyr återinförs och vad som händer då tortyrregimerna expanderar. I studien analyserar jag tortyrens epistemologi. I alla tider då tortyr praktiserats har man vetat att tortyr lika gärna kan producera sanning som lögn. Så också under det ännu pågående terrorkriget. Dokumenten visar att torterarna visste att de flesta som torterades inte kunde misstänkas för att ha varit involverade i fientlig aktivitet mot Förenta staterna eller dess allierade. Det ställer oss inför en gåta. Om de kunskaper tortyren producerar saknar militär och polisär relevans, vad är det då för kunskap tortyren producerar? ”Tortyrens återkomst” kom i en andra uppdaterad utgåva 2010, då det stod klart att Obama inte avslutat tortyrregimen utan tvärtom expanderat den. Den skildrar således en historia vars slut vi ännu inte känner till. Boken avslutas med en fråga till läsaren. Flera läsare har berättat att den frågan inte lämnat dem någon ro. Det är jag nöjd med.

Varför skriver du sakprosa?
Jag har alltid styrts av begäret att finna svar på frågor jag inte förstår och finner att akademin erbjuder viktiga verktyg för detta. Det tycks vara så att mina studier, som tagit mig till många platser och problemområden på jorden, sammanflätas i ett större projekt: viljan att förstå människan. Det ligger förstås bortom det möjligas horisont, men vägen ditåt är mycket intressant. Samtidigt har jag alltid varit engagerad i kampen mot orättvisor och förtryck, och för den behövs sakkunskap och analytisk skärpa. Detta ter sig allt mer angeläget idag då vår sköra demokrati riskerar att undermineras innan dess löfte fullbordats och då fascismen åter växer sig stark runt om i Europa, Sverige inkluderat.

Vad skriver du på just nu?
En berättelse om ett land och en stad i omvandling som följer Peter Mangs, Sveriges hittills mest ”framgångsrika” rasistiska seriemördare som opererade under radar i åtta år. Den är uppbyggd som en crime noir där berättaren skiftar mellan kapitlen som vart och ett slutar i en cliff hanger. Den ingår i en större studie om antiromska, antimuslimska, rasistiska hatbrott vars resultat kommer att presenteras i en engelsk monografi som blir mer teoretisk och undersöker kärlek som hatbrottsmotiv. I den hämtar jag inspiration från kritisk rasteori, maskulinitetsforskning och psykoanalys.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det beror på var jag är. Just nu sitter jag i en skrivarstuga i Colombia. Här går jag upp med solen strax innan sex och efter ett träningspass slår jag mig ned vid datorn på en terrass med formidabel utsikt över Anderna. Jag arbetar fram till lunch vid tvåtiden och läser sedan en timme i hängmattan innan eftermiddagspasset. I Kairo arbetade jag nattetid, fram till första morgonbönen. Egentligen är jag nattmänniska. Mina första böcker skrev jag på köksbordet då barnen sov och i Sverige skriver jag fortfarande ofta under nattens stillhet, inte minst för att skrivandet tenderar att bli avbrutet dagtid av undervisning, seminarier och möten. När skrivprocessens sista fas inletts skriver jag åtta, tio, tolv, fjorton timmar om dagen, sju dagar i veckan och låter skrivandet ta mig till platser och insikter jag inte visste att jag skulle nå fram till.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Varje studie inleds med omfattande research som ofta tar ett par år i anspråk och där jag systematiskt producerar och samlar på mig empirisk kunskap som sedan analyseras. Därefter börjar jag sammanställa resultaten. Under skrivandet kan kunskapsluckor uppdagas, som gör att jag måste återvända till fält, intervjupersoner eller arkiv innan studien fullbordas. Det stora bekymret inom akademin är de ständigt expanderande administrativa uppgifterna som pådyvlas en professor och kommer i vägen för den huvudsakliga uppgiften att forska, producera ny kunskap och redovisa forskningsresultat. För att inte helt uppslukas av byråkratin lämnar jag helst landet inför skrivprocessens sista fas.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
De är många. Jag läser hela tiden, såväl skönlitteratur som fackböcker. Teoretiskt är jag influerad av Foucault, Agamben, Butler, Wendy Brown, Benjamin, Appadurai, Mouffe, Joan W Scott, Said, Fanon; litterärt inspireras jag av Márquez, Yaşar Kemal, Héctor Abad, Murakami, Bolaño, Mahfouz, men också Steinbeck, Lehane, Toni Morrisson, Maya Angelou och Alex Haley. Av mångfalden skickliga svenska akademiker inspireras jag stilistiskt av essäister som Stefan Jonsson och Michael Azar men också undersökande journalister som Magnus Linton (Cocaina) och Lena Sundström (Världens lyckligaste folk).

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Inom akademin hotas humanistisk och samhällsvetenskaplig sakprosa av bibliometriska krav inlånade från medicin och naturvetenskap där man endast premieras om man skriver artiklar i engelska vetenskapliga tidskrifter som endast läses av en begränsad krets likasinnade akademiker sammanflätade i ett kotteri av inbördes beundran och rivalitet. Därmed neutraliseras det kritiska tänkandet. Den hotas också av snuttifieringen som genom twitterflöden och medias premiering av inte alltid sakligt underbyggda tyckare relativiserar grundligt genomförda studier inom samma fält. Men jag förblir övertygad om att det finns en framtid för humanistisk och samhällsvetenskaplig sakprosa i monografiform och gläds av utgivningen på små oberoende förlag som Tankekraft, Glänta, Leopard, Ordfront etc.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej. Jag vill läsa andras böcker och skriva mina egna. Det finns plats för många stjärnor på natthimlen.