Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Kristina Kappelin och utbildade mig till journalist på 1980-talet. Det var min dröm att jobba i Italien och efter journalisthögskolan och ett års universitetsstudier i Bologna, började jag frilansa från Rom. Sedan dess har jag jobbat för olika medier i Italien och även skrivit fem böcker. Förra året sökte jag och fick uppdraget som intendent och VD på Villa San Michele på Capri, ett av Sveriges fyra Medelhavsinstitut.

Vad utmärker dina böcker?

Alla har på ett eller annat sätt med Italien att göra. Inga länder är okomplicerade, men Italien är på många sätt ganska obegripligt för svenskar och samtidigt ett land som svenskar älskar. Efter mer än trettio år här ser jag på Europa utifrån två olika perspektiv, syd och nord. Det har varit och är en spännande utmaning att öka förståelsen för Italien i Sverige och vice versa.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Berlusconi italienaren (Brombergs 2010) kom i precis rätt tid och intresset kring den var nästan omtumlande. När jag nu ser tillbaka är det skrämmande att en politiker som då uppfattades som ett farligt unikum, i dag framstår som näst intill mainstream. Nu är han för övrigt tillbaka i italiensk politik som en av de större spelarna, 81 år gammal.

Varför skriver du sakprosa?

Det handlar både om egen kunskapstörst och viljan att förklara personer, företeelser och samhällsfenomen för andra. Jag tror att de flesta journalister känner frustration över att man så ofta bara har utrymme till att krafsa på ytan. Det är en fantastisk känsla att verkligen få grotta ner sig i ett ämne. Det är så sällsynt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Det är svårt att peka ut enskilda författare. Men det första namn som kommer upp är Ryszard Kapuscinski, för hur han blandade stort och smått och gav nya perspektiv, framförallt i Imperiet. Svetlana Aleksijevitj för hur hon har beskrivit krig utifrån ett kvinnoperspektiv. Med tanke på var jag befinner mig nu, vill jag nämna Bengt Jangfeldt för hans enorma noggrannhet och vackra språk i biografin över Axel Munthe som ju byggde Villa San Michele. Jag tycker mycket om Elisabeth Åsbrink. I största allmänhet beundrar jag författare som kombinerar bildning och research med ett så lätt och flyhänt skrivande att hantverket är i princip osynligt och man läser sakprosa som vore det skönlitteratur.

Vad skriver du på just nu?

Foto: Annika Persson

Jag är i den där fasen när man undermedvetet bearbetar ett projekt. Jag vet vad den kommer att handla om, men inte riktigt hur jag ska angripa ämnet ännu. Det ligger där och surrar i bakhuvudet och jag får nya uppslag hela tiden. Snart måste jag börja sortera.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har egentligen inga vanliga arbetsdagar som författare, eftersom jag aldrig har skrivit på heltid. Nu jobbar i en otroligt inspirerande och kreativ miljö bland svenska kulturarbetare, musiker, forskare och journalister som kommer hit på stipendium för att skriva, måla, komponera, sammanställa. Men min tid är knapp. Gemensamt för nästan alla mina böcker är att de har kommit till i köket i svinottan.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag är och har alltid varit oförmögen att arbeta metodiskt. Jag läser, intervjuar och inhämtar information och inspiration, men brukar börja skriva innan jag är färdig med researchdelen eftersom jag inte kan hålla mig. Det är ett irrationellt och lite rörigt sätt att jobba, men det är det enda som fungerar för mig.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag uppfattar den som stark. Sakprosa är nästan lika omtalad och läst som skönlitteratur. Jag ser en parallell i det stora intresset för dokumentärfilm. I Sverige uppfattar jag också sakprosan som otroligt varierad. Jag är överhuvudtaget imponerad av hur mycket svenska läser jämfört med italienare.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag skulle gärna ha skrivit Hannah Arendts ”Den banala ondskan”, men det låter ju nästan förmätet. Jag har fortfarande svårt att se mig själv som författare. Varje gång jag står med en ny bok i min hand känner jag en blandning av förundran och lätt illamående. Är detta verkligen möjligt? Har jag skrivit det här?

 

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem