Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Jenny Damberg, är 35 år, och skriver journalistik och fackböcker inom områdena kultur och mat. Ibland skriver jag om helt andra saker också, som avloppssystem, om det är vad som krävs för att jag ska försörja mig.

Vad utmärker dina böcker?

Det är journalistik om mat- och dryckeskultur, ett slags populärhistoria utifrån vad som finns i glas och tallrikar. Jag är intresserad av samhällsfrågor och upptäckte att mat och dryck är ett tacksamt filter att använda för att få syn på värderingar som kanske inte är uppenbara, men som ändå genomsyrar och påverkar hur vi lever våra liv.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Just nu den jag skriver på, en kulturhistorisk och kulinarisk bok om fett – varför vi älskar det och varför vi är så rädda för det. Den överskuggar allt annat jag gör.

Varför skriver du sakprosa?

Jag kan inget annat. Jag har försökt hitta på, men är värdelös på det. Och jag kan liksom inte sluta tänka på olika saker som retar mig, jag tror att det är min främsta drivkraft, ett slags låggradig irritation vars källa jag försöker förstå. Sakprosa är perfekt för det. Det fungerar som en metod för att förstå världen något lite bättre, en skärva i taget.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

En gång läste jag en intervju med Zac O’Yeah där han säger att han har outsourcat sig själv till Indien. När han bor där har han råd att jobba. Det är ju fel att det ser ut så, men jag kan ändå inte låta bli att bli imponerad. Givet hur rutten världen är är det ändå väldigt smart.

Vad skriver du på just nu?

Det är den här boken om fett. För tillfället försöker jag förstå hur fett är uppbyggt på molekylärnivå samt boka ett besök på ett småskaligt smöreri.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag går upp vid sju, eller kvart över. Ger min dotter välling och mig själv en kopp kaffe och sedan kör jag henne till förskolan. När jag kommer tillbaka hem gör jag mer kaffe och sätter mig sedan vid skrivbordet och läser, ringer och skriver tills hon kommer hem igen vid fyra. När jag skriver bok gör jag det på ungefär halvtid i vanliga fall, resten av tiden måste jag ägna mig åt mer inkomstbringande jobb.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Just nu har jag verkligen inget bra svar, jag befinner mig i den jobbiga researchfasen när man känner att för varje sak man läser så blir man varse tio saker till som man borde kolla upp. När man börjar skriva har man ju fördelen av det här psykologiska fenomenet som innebär att ju mindre man vet om någonting, desto mer överskattar man sina kunskaper i ämnet. Det är positivt, eftersom det är en förutsättning för att man över huvud taget ska palla att sätta i gång. Men det är också påfrestande när man verkligen börjar sätta sig in i något och inser hur lite man egentligen vet – och hur mycket man måste ta reda på.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag upplever den som rätt bra, utan att ha någon total översikt. Men det kommer ju otroligt många bra böcker, och de får fin uppmärksamhet. Det som känns svårt är att det är så lite pengar i det, jämfört med att skriva för exempelvis en tidning eller göra andra typer av mediajobb.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Nej. Jag har nog med dem jag gör. Ganska ofta överväldigas jag av ett slags förundran och tacksamhet över hur många som orkar hålla på. Senast när jag blev varse den brittiska designern och skribenten Thomas Thwaites senaste bok GoatMan: How I Took a Holiday from Being Human, där han berättar hur han gick tillväga för att bli så lik en get som möjligt, med proteser etcetera, och sedan levde som en get, i tre dagar i en flock, och i tre dagar på egen hand. Jag hade aldrig velat göra det själv, men det är ju makalöst att NÅGON har gjort det.

 

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem