Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Jannete Hentati och är en disputerad socialantropolog som på senare år valt bort akademin för att istället söka mig in i litteraturen. Jag är född och uppvuxen i Luleå, trivs bäst i rörelse, och har som vuxen varit bosatt på bland annat Gotland, i Malmö, Marseille och Lysekil. Nu är jag tillbaka i Stockholm där jag också bott förut. Jag varvar det egna skrivandet med andra uppdrag, däribland det som nyinvald ledamot i styrelsen för Minerva. Vid sidan av skrivandet lönearbetar jag också för Långholmens Författarskola samt på folkbibliotek.

Vad utmärker dina böcker?

Att jag skriver facklitteratur med en personlig ingång och med en skönlitterär ton där jag eftersträvar att ge både mig själv och läsaren utrymme att tänka många olika tankar samtidigt.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Min debutbok Älven i mig, om vattenkraften och Sveriges koloniala historia. För att jag faktiskt lyckades ro den i hamn. Ett viktigt arbete både för mig själv och de vars berättelser den bär och som dessutom öppnat upp för så mycket nytt och värdefullt för mig.

Varför skriver du sakprosa?

För att allt som hör till verkligheten är så suggestivt och mångbottnat och för att jag drivs av en lika stark som tröstlös önskan om att få ett samlat grepp om den. Därtill har det dokumentära berättandet i alla former länge intresserat och fascinerat mig. Särskilt det där att närma sig andra med sig själv som redskap.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Sådana som inte räds att överskrida genregränser, till exempel Sven Lindqvist för hans poetiska sakprosa och Assia Djebar för hennes skönlitterära romaner med dokumentära inslag.

Vad skriver du på just nu?

Ett slags pendang till min debut, en essä om älvens vatten som ett såväl yttre som inre landskap, med planerad utgivning runt årsskiftet 2024/2025.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Har inte haft så många vanliga arbetsdagar det senaste året, men längtar väldigt efter dem. Målet är att få till minst tre sådana per vecka. Att gå iväg till skrivkontoret, skrolla telefonen nån halvtimme, sedan samla mig och börja arbeta. Läsa, skriva, söka information. Äta medhavd lunch och ta en promenad. Låta tankarna vila. Sedan på det igen – utan att glida över i annat såsom mail, administration eller förberedelser av ett eller annat slag.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag växlar hejvilt. I vissa perioder jobbar jag framför allt med research, i andra framför allt med skrivande, men oftare går de där två praktikerna in och ut ur varandra, håller varandra i hand. Tror kanske inte riktigt jag ser dem som åtskilda, utan mer som delar i en större hela tiden pågående process.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Har inte någon vidare översikt över eller insikt om sakprosans ställning i Sverige generellt. Ser däremot fram emot att lära mig mer om det som styrelseledamot i Minerva.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Nä, men skulle gärna kunna skriva såsom Valeria Luiselli gör i sin roman De förlorade barnen – ett arkiv, där verkligheten spränger rätt genom fiktionen.

Foto: Mattias Edwall, källa: Albert Bonniers förlag

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.
Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.