Hej Jan-Ewert Strömbäck, månadens medlem, skulle du kunna presentera dig?

Jag har skrivit så länge jag kan minnas, bestämde mig redan i realskolan för att försöka bli författare. Skrev till Per Anders Fogelström och frågade hur jag kunde gå till väga. Jag tror han avrådde mig. 1977 debuterade jag med en novellsamling. Vägen dit gick via journalistiken och så har det fortsatt. Jag var radskrivare åt Vetlanda Posten redan som 16-åring, jag gick ut Journalisthögskolan 1971. Har nu ett förflutet som arbetsmiljöreporter och kulturjournalist.

Vad mera? Jag har fem barn och sex barnbarn. Som lycklig far räknade jag vid ett tillfälle ut att jag hade läst godnattsaga i 32 år. Det var härligt. Om Fogelström misslyckades med att avråda mig från att bli författare, har jag lyckats med att avskräcka mina barn från att bli journalister. Följaktligen tjänar de mer pengar än jag.

Vad utmärker dina böcker?

Svår fråga. Det händer att läsare och kritiker berömmer språket, stilen och formen. Bra sakprosa ska vara njutbar läsning, och jag hoppas det gäller för mina böcker, även för mina tre böcker på LL-förlaget. Att skriva lättläst utan att det blir instrumentellt och alltför konkret är en viktig ambition för mig. Jag minns att Jan Hammarlund spontant undrade om min LL-bok om första maj var en diktsamling. Då blev jag glad. Och vid ett montersamtal på bokmässan i Göteborg fick jag kommentaren att språkets rytm förde tankarna till poesi. Då blev jag också glad.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

En ännu svårare fråga. Attentat mot arbetsrätten, som Ordfront gav ut  1996 skrev jag så som jag vill skriva, göra en väv av berättande och scenisk text med en stor dos reflektion. Ämnet är ännu mer aktuellt i dag.

Men den bok som kanske har störst betydelse för mig är LL-boken Min farbror blev svenskamerikan. Jag uppskattade att få följa min lust och polemisera mot den förhärskande historieskrivningen i Vilhelm Mobergs efterföljd. Jag ville visa att Karl Oskar och Kristina inte var några typiska utvandrare, utan ville lyfta fram människor om har dominerat i emigrations vågorna, nämligen arbetare. Några trodde att formen skulle vara begränsande, men så blev det inte.

Varför skriver du sakprosa?

Av samma anledning som jag blev journalist. Jag vill gestalta, tänka på dramaturgin och åstadkomma god läsning. Jag har visserligen gett ut två novellsamlingar och skriver en och annan novell fortfarande. Men andra författare är betydligt bättre på att skriva fiktion. Jag tycker att jag är bra på att skriva sakprosa – tills någon övertygar mig om motsatsen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Är frestad att svara ”ingen nämnd, ingen glömd”, eftersom många av mina vänner är författare och vi stödjer varandra. Men ok, låt mig säga några namn. Då handlar det om olika författare under skilda perioder. När jag var ung,  var Jan Myrdal viktig, främst för hans verk Samtida och Rescontra, ett fantastiskt sätt att i kortprosans form förena det personliga med det samhälleliga. Jag tror jag var påverkad av honom fortfarande när jag skrev tankeboken Bortom brofästet.

Ivar Lo-Johansson är ett självklart namn. Jag är glad att glad över att ha förtroendet att vara med i styrelsen och juryn för Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Vidare: Folke Fridell, för hans humor och vrede, det som fick  mig att skriva boken Folke Fridel – om arbetets ofrihet (2013).

Bodil Malmsten började uppmuntra mig i mitt skrivande i slutet av 1970-talet. Jag har henne att tacka för mycket, också då jag som redaktör i olika sammanhang fick publicera nyskrivna texter av henne. Det kunde uppstå frostiga år mellan oss. Men så blir det när två nervösa satelliter rör sig i var sin omloppsbana.

Jag vill också nämna amerikanerna Upton Sinclair, Tawni O´Dell, Richard Ford och Jimmy Breslin. Den senare var en inspiratör i verklig mening, ett ouppnåeligt föredöme genom sina kolumner från gatan. Hans krönika med John F. Kennedys dödgrävare Clifton Pollard, som han gjorde i sin iver att hitta en oväntad ingång på ett skeende, blev historisk – och myntade ett begrepp på tidningsredaktioner runt om i USA. När journalister sitter och försöker hitta en annorlunda vinkel dröjer det inte länge förrän någon säger ”Vem är dödgrävaren på det här knäcket?”

Vad skriver du på just nu?

Jag har just levererat en lång essä till tidskriften Socialpolitik om bipolär sjukdom, ett ämne jag brukar återkomma till. Den här gången tonar jag ner min egen sjukdomshistoria, jämfört med det jag publicerat i tidskrifter som Pockettidningen R och Balder.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Normalt skriver jag från morgon till kväll där jag befinner mig, hemma, på kaféer eller på KB. På grund av coronakrisen har jag fått avstå från resor, seminarier och intervjuer, möten med människor över huvud taget. Fick vända hem från Göteborg på Folkhälsomyndighetens och familjens uppmaning. Annars är jag ganska rutinstyrd. Jag har inga problem att komma upp på morgnarna, en impuls som är kvar sedan jag arbetade på Sveriges Radio och kunde börja kl 05.00. Efter frukost börjar arbetsdagen. Eftersom jag är ivrig att få starta skrivandet händer det att jag väntar med att duscha flera timmar – eller inte duschar alls.

Under coronakrisen har också min fru Karin, som är journalist, arbetat hemma. En ganska ny erfarenhet för oss båda. För mig har det inneburit att jag numera faktiskt duschar oftare. Och tidigare. Och att jag ofta arbetar med musik i hörlurarna.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Det ena går in i det andra. Jag förmår inte blott göra research några månader och sedan skriva. Jag skriver och gör research parallellt. Researchen består av läsning, iakttagande, bakgrundsintervjuer med människor, sökningar på nätet och i bibliotek.

Jag borde vara mer disciplinerad när jag botaniserar i arkiv. Jag lämnar ofta arkivet för att få en chans att skriva i stället.Till och med i Boston, Jamestown, Chicago och New York har det varit så. Jag har tillbringat mer tid vid datorn på hotellrum än i de arkiv jag fått stipendier för att besöka. Men på senare tid har jag börjat stanna i arkiven längre på dagarna, inte för att rota i gamla handskrifter utan för att sitta där och skriva på mitt manus.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag har ingen genomtänkt åsikt. Det kommer ut en hel del böcker och mitt intryck är att de har lika lång livslängd som romaner, kanske längre. Jag kan oroa mig för att otyget i journalistiken med allehanda råd och tips och ”explainers” ska spridas till sakprosan. Fler instruktionsböcker behöver vi inte.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Peter Handbergs Jag ville leva på djupet, Nina Solomins Ok, amen och Johan Erlandssons Desertörerna. De är samtliga mycket inspirerande exempel på det jag vill läsa och försöker skriva, det vill säga den där väven mellan fakta, iakttagande, historiskt perspektiv och en reflektion som gärna får vara av melankolisk art.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från Månadens medlem.