Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är född och uppväxt i Norrbotten och nu bosatt i Södra Sunderbyn, 15 km väster om Luleå. Är pensionär sedan några år tillbaka och har fyllt 67 år. Under hela mitt yrkesliv var jag verksam som journalist på tidningen Norrländska Socialdemokraten, de sista sex åren som kulturredaktör.

Vad utmärker dina böcker?
De allra flesta är ett resultat av mitt järnvägsintresse. Jag växte upp i en järnvägsfamilj, yngst av sex syskon och där de flesta föddes i banvaktsstugor längs stambanan genom övre Norrland. Min far började som banvakt och slutade som överbanmästare.

Det jag försöker skildra är livet vid järnvägen men också det som rullat och rullar på den. Mycket har kommit att handla om Malmbanan i Norrbotten. Den är och har framför allt varit speciell. Fram till 1980-talet fanns ingen bilväg väster om Kiruna. Järnvägen fick svara för så mycket, allt från den dagliga mjölken och brödet till en biblioteksrälsbuss. Gravida kvinnor som skulle föda hämtades med en ambulansdressin eller med ett ledigt lok.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Banans barn från 2019, där jag skildrar just uppväxten vid järnvägen och hur mitt järnvägsintresse tagit uttryck under åren. Det gav en möjlighet att skildra villkoren för järnvägsarbetaren, min far, och min mamma i den ensliga banvaktsstugan. Den har fått ett fint gensvar av läsare som känner igen människor och trakter i boken.

Varför skriver du sakprosa?
Det är väl närmast journalistbakgrunden som styrt mig, bunden av att hålla sig till fakta och inte skriva fritt. Bland böckerna finns dock även skönlitterära inslag, två historiska romaner om kvinnor vid järnvägen och deras liv.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Framför allt Jan Olof Olsson, en driven berättare av Europas krigshistoria och en medryckande skönlitterär berättare. Hans Björkegren och hans Ryska posten, en spännande skildring av hur de ryska kommunisterna innan revolutionen hade Sverige som bas. Sedan naturligtvis Per Olov Enquist som i flera romaner berättar om verkliga människor, men i romanens form. Hans Lewis resa är en favorit.

Sedan är jag skönlitterärt väldigt imponerad av Elena Ferrante, vem han eller hon nu är. Läser just nu senaste romanen och är lika imponerad av den som av ”Neapelkvartetten”, som jag slukade. Den författaren behärskar berättandets konst.

Vad skriver du på just nu?
Min förläggare Tommy Bäckström på Trafik-Nostalgiska förlaget har bett mig skriva en sakprosa om järnvägen under andra världskriget. Det blir en skildring av Sverige som lyckades stå utanför kriget, men där kriget i stället tog tåget genom landet. De en gång hemliga handlingarna har nu mycket att berätta.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag är ingen morgonmänniska, men försöker ta mig samman och skriva under förmiddagarna. Sedan är jag inte så disciplinerad att det inte också blir någon skrivtimme på eftermiddagen eller kvällen, till och med framför tv:n.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Innan jag börjar skriva söker jag fakta och bakgrunder. Under skrivandet kommer också frågor upp som jag måste efterforska svaren på. Så det är hela tiden ett växelspel och berättelsen kan under arbetets gång ta nya vägar.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Det var en svår fråga, kanske lättare att svara på för den som befinner sig i förläggarbranschen. Vad jag kan se så är det en rik utgivning, men det är svårt att bedöma den samlade kvaliteten. Där finns ju både toppar och dalar, men sakprosan tycks ha en bra publik om ämnet är intressant.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Sakprosa/faktabok: Nina Ulmajas och Alexandra Borgs Strindbergs lilla röda: Boken om boken och typerna, så väl utforskat, bra skrivet och en så vacker bok! Skönlitterärt: Per Olov Enquists Musikanternas uttåg, som lyfter oss in i arbetarrörelsens barndom och hur det var att agitera för socialismen i det västerbottniska bibelbältet.