Hej Ingrid Carlberg, månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Ingrid Carlberg och har ett förflutet som journalist på Dagens Nyheter, där jag arbetade i tjugo år med längre berättande reportage innan böckerna tog över. Nu är jag författare och frilansjournalist på heltid. Min första bok i genren sakprosa, Pillret (2008), gjorde mig också till medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet, vilket jag är barnsligt stolt över. I september i år publicerades min senaste bok, NOBEL. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris på Norstedts förlag. Den nominerades till Augustpriset, men vann inte.

Vad utmärker dina böcker?

De är inte tunna, men de är lättlästa. Jag har ett förflutet i grävande och berättande journalistik. Det är också så jag skriver mina böcker. Jag försöker bygga upp materialet till berättelsen med ambitiös research, både hårda och mjuka fakta. Sen skriver jag fram den i vad jag skulle kalla gestaltande litterär journalistik. Böckerna kan läsas som bladvändare, men den som tvivlar på den sakliga grunden kan konsultera mina fotnoter. Jag tillhör inte dem som menar att man måste addera fiktiva inslag för att göra en berättelse levande. Allt finns där, bara man orkar gräva fram det. Jag jobbar inte med påhittade dialoger och i mina böcker har även uppgifter om färger, känslor och stämningar en källa.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Hittills skulle jag säga att det är boken om Raoul Wallenberg, inte bara för att den gav mig Augustpriset 2012. Arbetet med den berörde mig djupt. Det var ett gigantiskt projekt som jag ibland tvivlade på att jag någonsin skulle orka slutföra. Men vreden över hur hans ärende hanterades och hur det drabbade Raoul Wallenberg och hans familj drev mig ända in i mål. Den berättelse om hans liv och hans öde som jag grävde fram gjorde mig tårögd vid tangentbordet nästan dagligen. Av många olika skäl.

Varför skriver du sakprosa?

Vem vill inte skriva sakprosa? Verkligheten är så full av fantastiska berättelser. Ofta känns det mer angeläget att skriva dessa än att hitta på fiktiva. Att göra det på mitt sätt kräver tålamod och uthållighet, men jag har roligt nästan hela tiden. Samtidigt var det som skönlitterär författare jag började, med fyra barn- och ungdomsromaner. Det händer att jag längtar tillbaka till den världen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag läser gärna romaner och där är listan lång. Ska jag nämna någon sakproseförfattare som inspirerat mig blir det nog Simon Sebag-Montefiore.

Vad skriver du på just nu?

Åh, om det ändå vore så väl. Tyvärr har jag inte hunnit landa än. Min bok om Alfred Nobel och vägen till Nobelpriset lanserades nyligen och jag har fullt upp med den fortfarande.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Just nu är ingen dag en vanlig dag. Jag reser hit och dit, pratar om min bok. Men under research- och skrivprocessen ser åtminstone en av många vanliga dagar ut ungefär så här: Kungliga biblioteket så tidigt som möjligt, en stor kopp kaffe (på vägen dit helst) och sen förlorar jag mig i en annan värld.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Lite olika. Jag tror inte på absoluta gränser. Du kan inte läsa 10 000 brev först och skriva sen utan att tappa fotfästet. Jag brukar arbeta i flera steg och spara själva djupresearchen i varje avsnitt tills det är dags att skriva., när du vet exakt vad du vill ha med och varför. Då är det väldigt stimulerande att gripa sig an den avslutande researchinsatsen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den förbryllar mig. Å ena sidan påstås den vara i kris. Förlagen drar ned och det verkar som om ett slags desperation har spritt sig i just denna genre. Å andra sidan får man höra att det marknaden verkligen ropar efter nu, det man talar om på alla bokmässor, är just sakprosa – eller ”faction” i branschsnacket. Människor köper inte romaner längre, de vill ha berättelser om verkligheten, heter det. Förklara det någon som kan.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Det fungerar ju inte så. Men frågar du mig efter en bok jag älskat mer än de flesta andra så säger jag Tolstojs Anna Karenina. Jag tror han njöt när han skrev den.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.