Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.

Juni: Henrik Arnstad

Foto: Björn Leijon

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Henrik Arnstad, journalist som 1995 började läsa historia och blev förälskad i vetenskap, speciellt vetenskapsteori och modernhistoria (det vill säga allt som hänt efter 1789). Antirasist, feminist och har svart bälte i pannbiff.

Vad utmärker dina böcker?
Många historiska böcker bekräftar gamla inlärda tolkningar av förflutenhet. Jag finner sådant ointressant. Jag vill ställa nya frågor till historien, utifrån aktuell forskning. Sverige har ont om kompetenta vetenskapsjournalister inom humanvetenskap, samtidigt som historiker är dåliga på att föra ut sin forskning i offentligheten. Jag vill finnas i detta tomrum, för att förmedla vetenskapen till medborgaren. Jag anser nämligen att humaniora är nödvändig kunskap i en demokrati.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Min sammanfattning av Sveriges utrikespolitik under andra världskriget ”Spelaren Christian Günther” blev genombrottet och ”Älskade fascism” har diskuterats mest i offentligheten. Men den jag tycker om mest själv är ”Skyldig till skuld”, som tar upp nationella trauman i spåren av Nazityskland.

Varför skriver du sakprosa?
Jag tror mig vara usel på att skriva fiktivt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Michel Foucault inspirerar mig, inte bara som vetenskapsteoretiker utan också utifrån mod. Foucault vågade ställa sig utanför vetenskapen och kritisera den. Han vågade även analysera vetenskap som makt. Foucault ställer därmed avgörande frågor kring vetenskap, som 2016 är mer kontroversiella och viktiga än någonsin. Därmed inte sagt att Foucault hade rätt i allt. Men han förblir viktig för mig.

Vad skriver du på just nu?
Just nu är jag inne i en period av vetenskaplig produktion. Jag har just avslutat en text om rasismens biopolitiska våld, där jag försöker teoretisera denna politiska ideologi. Ideologianalys är något som intresserar mig väldigt mycket, särskilt som fältet är underrepresenterat inom svensk akademi.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag reser väldigt mycket, förra veckan höll jag nio föredrag på fem olika orter. Denna vecka är jag i Malmö och Uppsala, nästa i Sundsvall och Göteborg. Fördelen är att man arbetar väldigt bra på tåg. Hemmatiden går ofta åt att sköta administration. Jag undervisar även på distans, åt Södertörns högskola.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
När jag skriver en bok lägger jag fem-tio år på research. Själva skrivandet är klart på några månader. Det är ett arv från min tid som nyhetsreporter, jag skriver snabbt.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Stark, tycker jag! Det kommer ofta bra böcker, sist uppskattade jag Maja Hagermans senaste. Men jag vill särskilt rikta en komplimang mot vårt västra grannland, Norge, där mängder med utmärkta historiska verk ges ut i en uppgörelse med landets mytifierade historieskrivning kring andra världskriget,

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nina Björk, ”Under det rosa täcket”. Den innebar mitt feministiska uppvaknande. Ola Larsmo, ”Djävulssonaten”. Den är så klok. Peter Nilson, ”Arken”. Den fick mig att bli vuxen.