Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är lokalredaktören från Rättvik som hamnade på tidningen Metallarbetaren som senare blev Dagens Arbete, tidningar som värnat reportaget och där reportrar kunnat utveckla sin egen berättarröst. Jag skriver fortfarande åt min gamla tidning, om än i begränsad omfattning. Bor omväxlande i Dalarna och i Stockholm. Jag behöver både tystnaden och folkvimlet. Är 69 år och väntar mitt sjätte barnbarn i sommar.

Vad utmärker dina böcker?

Att de är lättlästa, hoppas jag. Försöker hålla en berättande ton, jag vill att texten ska ha en stark berättarröst. Inbillar mig att läsaren lättast dras in i texten på det viset.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Nu har jag bara skrivit två och just kommit ut med min andra, Att möta framtiden – en bok om Göran Johnsson. Så jag måste nog säga att min första än så länge haft störst betydelse. Den heter Lönen, makten och värdigheten – fem nedslag i industriarbetarnas historia. Innan pandemin åkte jag runt i landet och pratade om den, bland annat inför ett par hundra Volvoarbetare på Torslandaverken i Göteborg. Mycket roligt! Det finns ett sug efter historia, det har vi märkt på tidningen.

Varför skriver du sakprosa?

Kanske en naturlig följd av reportageskrivandet i tidningen. Sakprosan är en genre som tilltalar mig, att fördjupa, ge sammanhang, förklara det komplexa. Sånt som jag tidigare har försökt att göra i ett mindre format, i tidningen. Sedan ska jag vara uppriktig och säga att jag inte har tillräckligt med fantasi för att ge mig i kast med skönlitteratur. Så är det.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Gillar författare med tydlig berättarröst, texter som man riktigt kan höra, texter som går att läsa högt. Typ Selma Lagerlöf. Gillar också författare med ett enkelt, rakt språk som inte är nerlusat av adjektiv. Typ Hemingway och Stig Claesson.

Vad skriver du på just nu?

Ingen bok i alla fall. Jag har just gått i mål med Göran Johnsson-boken. Annars skriver jag fortfarande en del för min gamla tidning, Dagens Arbete. Men jag har en bokidé som jag ruvar på. Om ett ämne i tiden utifrån en ny vinkel. Vi får se.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Går upp tidigt och börjar arbeta direkt efter frukost. Mitt huvud är som piggast då. Läser och skriver omväxlande fram till lunch. Därefter kopplar jag av skrivandet. Är jag i stugan går jag ut och gör något praktiskt, typ plockar med veden. En syssla som är perfekt att vila hjärnan till samtidigt som kroppen får röra på sig.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag måste ha det mesta av researchen på plats innan jag börjar att skriva. Då vet jag vad av researchen som jag ska använda och när de olika bitarna ska komma in i handlingen. Inför skrivandet av boken gör jag precis som om jag ska göra ett större reportage i tidningen: ritar ett schema, ett flöde med olika stopp där jag lägger in olika delar av researchen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den är väl på uppåtgående? Det skrivs ju många bra biografier, exempelvis. Däremot håller jag med Maja Hagerman om att vi är dåliga på att skildra den svenska 1900-talshistorien. Hur många böcker gavs ut till hundraårsminnet av demokratins genombrott? Den uteblivna bokfloden återspeglar säkert de politiska partierna märkliga ointresse för att uppmärksamma hundraåringen. Och detta i en tid när demokratin ifrågasätts och utrymmet för autokrater ökar. Jag begriper inte.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Ola Larsmos Tio lektioner i svensk historia. Mest för att ämnet intresserar mig. En lysande bok.

Fotograf: Johanna Hanno. Fotot är beskuret.

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.

Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.