Foto: Malcolm Jacobson
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är född på en liten bondgård i Bergslagen 1942. Alltsedan dess har jag bott och arbetat på många platser både i Sverige och i andra länder. Nu bor jag i Stockholm. Min första bok, Maritza, kom ut 1972. Jag skrev den tillsammans med tre statslösa romska tonårsflickor, nyanlända från slumområden i Spanien och Frankrike. När Rinkeby byggdes i slutet av 1960-talet fick de, för första gången i sina liv, lägenheter med vatten och elektricitet. Jag följde med till Rinkeby och jag har stannat. Nu har jag medverkat till publiceringen av ett trettiotal flerspråkiga böcker, skrivna, tecknade och fotograferade av unga och gamla i ”Världens by”. Jag känner mig hemma i Rinkeby, jag har många vänner och arbetskamrater här och världen är nära.
Vad utmärker dina böcker?
För att kunna svara på frågan tittade jag i min bokhylla. Jag konstaterar att mitt författarskap verkar spretigt. Utmärkande är ändå att jag brukar samarbeta. Jag har ofta samarbetat med fotografer och tecknare och de 14 böcker jag skrivit som handlar om romer har kommit till i nära samarbete med böckernas huvudpersoner.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Jag måste nämna tre:
Sofia Z 4515, skrev jag tillsammans med Sofia Taikon som överlevt Auschwitz (illustrerad av Amanda Eriksson). Den är nu översatt till rumänska av Arina Stoenescu och har bidragit till öppnandet av ett bibliotek för romska barn i Bukarest.
Nelson Mandela, herdepojken som blev president (i samarbete med Kerstin Gidfors). Den boken är illustrerad av sydafrikanska barn, vi arbetade fram den i Sydafrika tillsammans med barn i kåkstäder.
Nobel i Rinkeby (i samarbete med Lotta Silfverhielm), med undertiteln Om att upptäcka världen, språket och sig själv.
Varför skriver du sakprosa?
Jag är intresserad av människors levnadsförhållanden i vardagen.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
En bok som följt mig sedan början av 1970-talet är Paulo Freires Pedagogik för förtryckta.
Tio år senare kom Antonio Gramscis Brev från fängelset i urval av Carl- Göran Ekerwald. En annan fängelsebok kom redan 1956, Barbro Alvings Dagbok från Långholmen. Berta Hanssons Dagbok från en byskola, böcker av Toni Morrison, Chimamanda Ngozi Adiche, Svetlana Aleksijevitj – och inte minst – Sara Lidmans böcker är viktiga för mig.
Varför är de viktiga? För att de handlar om sådant som jag tänker på varje dag, och de är skrivna på ett sådant sätt att jag inte blir modlös.
Vad skriver du på just nu?
Jag har en skrivarklubb i Rinkeby som heter Le glatenge Pen Club, vilket betyder De romska barnens skrivarklubb. Den består av 15 barn i åldern 6-14 år. I våras kom vår bok Askungen i Rinkeby på svenska och romska, och nu gör vi en uppföljning. Det ska bli en lättläst bok för små barn med text på romska, svenska och rumänska.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Varje höst, nu i 28 år, har jag varit ansvarig för ett projekt som vi kallar Nobel i Rinkeby. Det går ut på att barn i Rinkeby skriver och tecknar ett fint häfte till Nobelpristagaren i litteratur. Det är ett samarbete med många indragna- barn och vuxna från Rinkebys skolor och bibliotek. I år har de 14-åriga medverkande barnen bakgrunder i Somalia, Irak, Eritrea, Palestina, Turkiet och Gambia. Fyra av dem är romer med rötter i Ryssland, Polen och Spanien. Vi börjar arbeta redan i augusti med att undersöka vad för slags samhälle Rinkeby är (enligt Freires tankar), därefter tar vi itu med Alfred Nobel och hans liv. I oktober, när vi får reda på litteraturpristagarens namn, ägnar vi all tid vi har till honom/henne. I december ska vårt vackra häfte vara tryckt och vi inbjuder pristagaren till en sammankomst på Rinkeby bibliotek. Där får pristagaren sitt häfte, hon/han får se en utställning och höra de unga världsmedborgarna berätta om sin läsning. Vi har fått träffa 21 pristagare och många har sagt att besöket i Rinkeby var en av Nobelveckans höjdpunkter. Imre Kertesz grät när en kurdisk pojke berättade för honom om sin läsning av Mannen utan öde, Orhan Pamuk applåderade och utbrast högt under luciatåget. ”Är jag i paradiset?” Sedan ville han bli fotograferad bredvid lucian och de ljusbärande tärnorna mitt i Sankta Lucia-sången. Vargas LLosa skrev i den spanska tidningen El Pais: ”Få saker rörde mig så som den eftermiddag jag var i Rinkeby.” Förra året tackade Svetlana Aleksijevitj barnen för att de öppnat sina hjärtan och tagit till sig hennes texter med ett sådant allvar.
I år är det främst tre sånger av Bob Dylan som vi läser, lyssnar till, skriver om och illustrerar:
Masters of war, Gotta serve somebody och Blowing in the wind. Vi planerar att luciatåget överraskande ska brista ut i Blowing in the wind. Två fjortonåriga romska solister har börjat öva.
Nobelarbetet och Le glatenge Pen club tar just nu all min tid och varje arbetsdag är ett äventyr. Jag måste förbereda mig och planera mycket noga för att kunna vara stadigt närvarande i förloppet. Vilka intressanta samtal jag får vara med om! Så mycket jag lär mig, vilket spännande liv jag har! tänker jag varje gång jag träffar mina unga medarbetare.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Mina böcker tar lång tid att skriva, tex Sofia Z 4515, tog tre år. Eftersom Sofia Taikon bara var 12 år när hon kom till Auschwitz var det mycket hon inte kunde redogöra för. Hon mindes varken viktiga datum eller namn på platser. Hon hade självklart minnen, men jag var tvungen att kontrollera alla fakta noga.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag kan bara önska att skolbiblioteken rustas upp och bemannas. Barnen behöver möta böcker att förundras över och inspireras av.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Kul fråga. Ingen hel bok, men jag skulle gärna vilja ha med mer av Astrid Lindgrens slagfärdighet, rättvisepatos och humor i mina böcker.
Klicka här för att läsa tidigare intervjuer med månadens medlem.