Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är född i Visby, bodde under min skoltid i Sigtuna och rör mig numera mellan Enskede i Stockholm och Gnisvärd på Gotland. Jag har disputerat i etnologi, forskar och skriver i gränslandet mellan etnologi, historia och museologi och har arbetat vid museer under hela min yrkesverksamma tid. Ett museum rymmer visserligen föremål, arkivhandlingar och fotografier, men det är också en plattform för både forskning och folkbildning, genom dokumentations- och forskningsprojekt, utställningar och externa samarbeten. Så har jag arbetat, och det avspeglas också i mitt författarskap. Ibland har det blivit vetenskapliga eller populärvetenskapliga böcker, ibland essäer och artiklar av mer akademisk karaktär.

Vad utmärker dina böcker?

Jag har alltid lockats av det som vid olika tidpunkter har betraktats som en oskriven historia eller ett åsidosatt perspektiv, värt att dra fram i ljuset även för andra. Från 1970-talet och framåt skrev jag om det som då benämndes folkets historia eller mikrohistoria, från medeltida bondeuppror till barnomsorgens historia i Stockholm. Runt millennieskiftet växte den kritiska museologin fram och jag började intressera mig för det som kom att kallas difficult heritage, ”svåra saker” i museerna. Nu på 2000-talet har de koloniala aspekterna av museernas samlingar hamnat i fokus, och där har jag senast bidragit med forskarbiografin Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet (2021) – med fotografier som en viktig del av både källmaterial och presentation, vilket också utmärker mina böcker.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Vid sidan av Friktion är det min avhandling i etnologi, Bekänna färg (2004), som handlar om hur byggnadsmålare kan visa sin professionalitet i en tid då ”alla kan måla, men vi har det som yrke”. Boken har ett både historiskt och samtida perspektiv, och för det senare fältarbetade jag under ett år vid ett byggprojekt, det vill säga följde målarna, dokumenterade, intervjuade och fotograferade. Med avhandlingen fick jag mitt akademiska körkort, vilket jag har haft stor glädje av i olika forskningsprojekt och som redaktör för tidskrifter och antologier.

Varför skriver du sakprosa?

Vem kan tacka nej till att få fördjupa sig i ett autentiskt källmaterial med kort eller långt historiskt djup och utifrån det forma en berättelse i ord och bild? Och att därigenom försöka bidra till ökad kunskap och mer rättvisande perspektiv i det offentliga samtalet?

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag brukar tänka på hur jag mötte vuxenlitteraturen på Sigtunastiftelsens bibliotek via 1960-talets deckarstjärnor, Maria Lang och Stig Trenter. Sedan dess har jag en faiblesse för kriminallitteratur och har ibland funderat på att skriva något om parallellerna mellan privatdetektivers, kriminalpolisers och forskares arbete – som att ha ett problem att lösa, ett material att analysera, spår att följa…

Men framför allt inspireras jag av litteratur som hjälper mig att vända blicken från det invanda och förgivettagna, som t.ex. Michel Foucaults tankar om makt, vetande och kategoriseringar. Hit hör också en tankegång som jag stulit från den franske poeten och lingvisten Raymond Queneau och hans bok Stilövningar (1947). Där berättas samma triviala historia om en iakttagelse på en fullsatt buss på 99 olika sätt. Den metoden har jag sedan tillämpat i museirelaterade föreläsningar och texter – hur ett och samma föremål kan beskrivas på minst 99 olika sätt och hur museisamlingarna kan kombineras till ett oändligt antal olika berättelser, som i Queneaus än mer experimentella Hundra tusen miljarder dikter (1961).

På senare tid har jag också börjat fundera runt ett stilgrepp som jag har uppskattat i Patrik Svenssons Ålevangeliet och Jannete Hentatis Älven i mig, nämligen att väva in självbiografiska minnen och erfarenheter i en dokumentär berättelse.

Vad skriver du på just nu?

Än så länge är jag kvar i det samiska temat. Dels arbetar jag med en bok om hur samiskt liv har framställts i utställningar och evenemang på Nordiska museet och Skansen under 150 år, som en smalare uppföljare till den ovan nämnda Friktion. Dels är jag på väg att färdigställa ett kapitel om det problematiska med museernas samiska samlingar, för en forskarantologi som Sanningskommissionen för det samiska folket ska ge ut.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag tillhör dem som inte brukar tala om ”vanliga” arbetsdagar, det varierar beroende på var i arbetsprocessen jag befinner mig. Men jag har alltid tyckt om att arbeta hemifrån. Då kan jag inte bara koncentrera mig bäst utan också varva läsning, bearbetning och skrivande med trädgårdsarbete och strandpromenader för att få motion och tankemässig distans. Andra dagar är förstås fyllda med besök på arkiv och bibliotek, även om en hel del research idag kan utföras via internet.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Generellt är de sammanvävda, även om det ena periodvis självklart dominerar över det andra. Men de representerar olika modus, ett socialt och ett mer osocialt läge. I det första mötet med källmaterial och litteratur är sökarljuset brett, och det är inspirerande att låta sig uppslukas av alla möjligheter. Efterhand smalnar perspektivet, det vildvuxna ska tuktas, sidoskott klippas av, skygglapparna sättas på – nu ska jag förvalta, fördjupa och formulera det jag har. Det är både smärtsamt och tillfredsställande.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Att det säljs allt färre tryckta fackböcker samtidigt som vi fått en professur i sakprosa kan synas motsägelsefullt. Men det sägs att fackböcker inom humaniora och samhälle har hållit ställningarna bättre, och det ger ju hopp för sådana som jag – för mig är sambandet starkt mellan den fysiska boken och sakprosans innehåll, form och stil. Men sakprosan uppträder i många format, även på nya digitala plattformar, i poddar och ljudböcker, vilket jag ser som uttryck för människors sug efter sanna historier – för att söka spänning, kunskap och sammanhang, föreställer jag mig.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag tänker inte på det viset om böcker som jag uppskattar, jag är mest glad att boken finns och att den har kommit i min väg. Däremot finns det böcker som ännu inte existerar som jag är sugen på att skriva!

Foto: privat

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.
Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.