Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är litteraturhistoriker, numera professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Men jag har en bakgrund som bokhandelsmedhjälpare (Akademibokhandeln City), invandrarlärare, frilanskritiker, radioproducent… Medarbetar regelbundet i Dagens Nyheter, norska Klassekampen och finländska Hufvudstadsbladet.
Vad utmärker dina böcker?
Jag gillar att nosa i författarskap och perioder som nedvärderats i den mansdominerade litteraturhistorien. Det gör mig arg och upprymd, vilket jag tror märks på hur jag skriver. Huvudsakligen är det fråga om att återställa den litterära dialogen mellan skrivande kvinnor och män, den som alltid finns men som ”glöms bort” för att man ska kunna upprätthålla den falska och rätt trista idén att en stor författare oftast är en man.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Svår fråga. Just nu den senaste, förstås, ”Stå i bredd: 1970-talets kvinnor, män och litteratur”. Den förstfödda är kanske kärast, för den gjorde mig till författare: ”Moa Martinson: skrift och drift i 30-talet” (1988). Störst betydelse för min utveckling som litteraturforskare hade barfotauniversitetet Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som jag var svensk huvudredaktör för och som nu finns som gratis portal på nätet. Att fånga 1 000 år av kvinnors skrivande i Norden, det var en resa!
Varför skriver du sakprosa?
Jag tycker inte att det finns något finare än att nytolka och väcka intresse för skönlitteratur. Det är min passion. Men kanske skriver jag en roman någon gång, får se.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Oj, de är många och de flesta har jag skrivit artiklar, essäer eller böcker om. ”Ur könets mörker” innehåller en hel del favoriter, som Marguerite Duras, Heliga Birgitta, Tove Jansson, Victoria Benedictsson, Birgitta Trotzig, Gunnar Ekelöf, Mare Kandre, Ann Jäderlund, Hjalmar Bergman, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Sara Lidman, Shakespeare, Simone de Beauvoir med flera. Tillfogar Edith Södergran, som jag skrev en monografi om 1997 (”Ediths jag och modernismens födelse”). Denna poet har ett magiskt ”jag” som inrymmer allt, från storslagna visioner till extrem sårbarhet. Jag känner igen mig.
Vad skriver du på just nu?
En essäbok som ska heta ”Kulturmannen och andra texter”. En hemlig bok växer långsamt fram vid sidan av, lika läskig som viktig.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det beror på om jag är i Helsingfors eller i Stockholm. I Helsingfors är jag bara professor, hinner inte forska eller skriva men passar på att tanka unga människors fascination för litteraturstudiet. Skriva gör jag i Stockholm, kan sitta tio timmar i sträck om jag är inspirerad (eller har en deadline). Mitt liv har alltid tillhandahållit ett stimulerande växelbruk mellan praktik (fyra barn, kvinnorörelsen) och intellektuell verksamhet.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Att få gå ner sig i en epok eller ett författarskap innan man börjar skriva är ljuvligt, rena lyxen. Jag är dessutom en sån som får ståpäls av handskrifter i ett arkiv.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Hej okej såvitt jag kan bedöma. Det utkommer en hel del intressant som ibland också debatteras. Men jag kan tycka att det är synd att det inte är mer konstant fokus på riktigt bra facklitteratur. Den som är en pusselbit i ett bildningsarv som vi behöver hålla levande och föra in i vår tid.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Javisst, men sällan utan reservationer. Jag tycker alltid att något fattas. Det låter snorkigt men kan lika gärna tolkas som att jag inte slagit mig till ro utan avser att fortsätta att vända på stenarna i den cementerade uppfattningen om vad litteratur är och kan göra med människor. Fast det händer att jag ger mig helt, som exempelvis inför Birgitta Holms fantastiska monografi om Sara Lidman. Eller Vivi Edströms biografi om Selma Lagerlöf.