Klicka här för att läsa tidigare intervjuer med månadens medlem.
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Hej, jag är 60 år, journalist i botten, men har numera en fast tjänst som lärare i journalistik vid Södertörns högskola, med inriktning på research, pressetik och medierätt. Därutöver gör jag tidvis radiodokumentärer åt P1, medverkar i Sydsvenskans kulturdel och skriver böcker. Den första utkom 1986 och hade titeln ”Om Turkar”. Den gavs ut av det dåtida Invandrarverket med målet att skapa större förståelse för invanrdare i allmänhet och invandrande turkar i synnerhet. Boken ansågs dock vara alltför kritisk mot den turkiska staten, varför jag aldrig blev insläppt i Turkiet. Genom den manövern försökte turkiska myndigheter stoppa boken, men Invandrarverket gav sig inte och publicerade boken ändå. Det var en föredömligt hög svansföring.
Vad utmärker dina böcker?
Nästan alla är faktaböcker eller reportage, med svensk-tysk koppling. Min mamma är tyska. Hennes största förtjänst var att hon lärde mig det tyska språket flytande. Det har varit till enorm nytta. Mina böcker har handlat om allt från den tysk-tyska återföreningen till gränsöverskridande högerextremism; 2010 utkom ”Från gatan in i parlamenten – om extremhögerns väg mot politisk makt, 2013 kom ”Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under Kalla kriget”. Båda gavs ut av Norstedts och bygger på mina tidigare P1-dokumentärer och radioprogram kring samma tema.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Det är nog ”Operation Norrsken”, som sålde i uppåt 10 000 exemplar, vilket är ganska bra för denna typ av faktabok. Kanske ligger förklaringen i att jag delvis skrev boken som en thriller, väldigt annorlunda från hur en dylik bok brukar vara byggd. Dessutom var varje kapitel en självständig berättelse och historia. Läsaren kunde hoppa fritt mellan kapitlen och skapa sin egen läsordning. Ett kapitel handlade om vad SVT-reportern Cats Falck höll på att utforska innan hon försvann spårlöst på senhösten 1984 och senare hittades död i Norra Hammarbyhamnen, ett annat om hur Stasi hjälpte Bofors att smuggla krigsmaterial till Iran. Och ett tredje om Stasioperationen Norrsken, som syftade till att kompromettera statsminister Olof Palme. Denblåstes emellertid av när DDR började se Palme som en politisk bundsförvant.
Varför skriver du sakprosa?
Därför att det finns så många verkliga och spännande historier, som aldrig har blivit berättade. Visserligen skulle jag säkert kunna skriva regelrätta thrillers, men alltför mustiga och fritt påhittade historier blir sällan riktigt trovärdiga. Stasioperationen Norrsken är så extrem att den bara blir trovärdig genom att faktiskt vara sann.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Det växlar fort beroende på vad jag själv håller på med. Nyligen var det Elisabeth Åsbrink och hennes bok ”Smärtpunkten”. Den handlar om dramatikern Lars Norén och hans pjäs 7:3 samt Malexandermorden och om hur den högerextrema trion och tillika Noréns skådespelare Arklöv-Axelsson-Olsson försöker oskadliggöra poliserna Olle Borén och Robert Karlström i maj 1999. Det slutar med att Jackie Arklöv, enligt egen utsaga, avrättar båda genom att skjuta dem i huvudet, på kort avstånd. Dessförinnan blev jag tagen av Stefan Aust och hans tyska bok ”Der Baader Meinhof Komplex”, som handlar om terrorgruppen RAF, Röda arméfraktionen. Men också av Eugon Kogon och hans klassiker ”Der SS-staat”, ett av de första stora tyska verken som efter kriget tog sig an frågan hur och med vilka medel Nazityskland uppstod.
Vad skriver du på just nu?
Jag skriver på en bok för Norstedts om högerextrem terrorism, därav mitt intresse för Malexandermorden, RAF och även SS-staten. För första gången sedan 1993 har jag en medförfattare. Det är den tyske journalisten och författaren Andreas Förster. Materialet är gigantiskt, varför det är viktigt att vara två – och att ha någon väl insatt som bollblank. Dessutom håller jag på med ett projekt om svenska SS-fruar. Spåren efter dem hittade jag av en slump i National Archives, NARA, i Washington, i samband med research om Sverige och Kalla Kriget. Totalt fanns det 218 500 SS-fruar, som alla ville gifta sig med SS-män och föda Hitler många ariska barn. På så sätt skulle Nazitysklands långsiktiga existens tryggas. Min förhoppning är att det på sikt ska bli en bok om svenskornas roll i aveln, som inte ska förväxlas med Lebensborn.
Jag har redan publicerat kulturartiklar om SS-fruarna i bland annat Sydsvenskan, Gefle Dagblad, Uppsala Nya Tidning och GP. I dagarna fick jag även ett stipendium från Helge Ax:son Johnsons stiftelse, som möjliggör nya resor till NARA och andra arkiv. Stödet och intresset gör mig väldigt glad. Ytterst beror det naturligtvis på att historien om de svenska SS-fruarna aldrig berättats tidigare. Den som vill hitta deras akter måste nämligen gå igenom 218 500 nazityska registerkort manuellt, på mikrofiche. Inget är digitaliserat i Washington.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Vad gäller skrivprocessen, så går jag upp klockan sex på morgonen, ibland tidigare, och försöker skriva fram till lunch. På eftermiddagarna korrigerar jag texten, dubbelkollar faktauppgifterna samt läser in mig på vad jag ska skriva nästa dag. Fastnar jag så här i sommartid, så söker jag mig till en närliggande sjö för att ta mig ett dopp eller går en längre promenad. Har jag väl fått flow kan jag hålla på ända till åtta på kvällen, men då brukar jag försöka sätta stopp. Hjärnan måste få en chans att varva ner inför natten.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag hanterar det i regel parallellt. Det går nämligen inte att ha alla detaljer i huvudet och sedan randa ut ett kapitel. Därför måste jag ofta gå in i grundmaterialet samtidigt som jag skriver. Det kan vara omfattande förundersökningar, domar eller annat.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Det mest bekymmersamma är egentligen inte sakprosan i bokform, utan den kraftigt krympande sakprosan på lokaltidningarnas kultursidor. Själv bor jag numera i Östergötland. Här fanns en gång fyra stora självständiga tidningar med var sin kulturredaktion eller egen kulturredaktör – Folkbladet-Östgöten, Corren, Norrköpings Tidningar och Motala Tidning. Idag är kulturmaterialet i stort detsamma överallt. Mediekoncentrationen har lett till att alla fyra numera har samma ägare, med följd att mångfalden i princip försvunnit. Det finns inte längre någon konkurrens. Möjligheten att göra sig hörd i länet har blivit kraftigt begränsad jämfört med tidigare. Ungefär likadant ser det ut på andra håll i Sverige. Det är inte bara djupt sorgligt för sakprosan, utan även ett allvarligt demokratiproblem.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej, det gör det inte. Visst finns det många författarkollegor som jag uppskattar, men vi gör nog alla bäst i att vara oss själva och skriva våra egna böcker.