Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.
(Fotograf: Sofia Runarsdotter)
Oktober: Björn af Kleen
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag skriver reportage i Dagens Nyheter och är författare till två reportageböcker – ”Jorden de ärvde” och ”Lucke & Lull”. Jag har även givit ut artikelsamlingen ”PS”.
Vad utmärker dina böcker?
”Jorden de ärvde” och ”Lucke & Lull” är granskande reportage om hur man utövar och behåller makt i familjer. Den förra utreder adelns makt, den senare familjen Bonniers. Jag vill att mina böcker ska kännas närgångna och kritiska men också genomsyras av nyfikenhet och fascination.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
”Jorden de ärvde” var min första bok och ett slags publikt genombrott, den sålde långt över förväntan. Den är den viktigaste. ”Lucke & Lull” var inte samma kommersiella framgång men väldigt viktig för mig personligen – det var svårt att försöka skriva självständigt om Bonniers, som jag står i ett beroendeförhållande till som journalist verksam i Bonnierpressen. Jag känner mig dock stärkt av erfarenheten – oavsett vad läsare tycker om resultatet har arbetet påverkat min självkänsla.
Varför skriver du sakprosa?
Därför att verkligheten är så full av dramatik, särskilt förmodat tunga och torra ämnen som juridik och ekonomi. Att försöka hitta ett språk, en ton, en dramaturgi som frilägger den inre dramatiken är utmaningen.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Som litteraturstudent var jag väldigt inspirerad av Tom Wolfe och den så kallat Nya journalistiken. Han och hans kollegor, till exempel Joan Didion, vågade vara väldigt kritiska och väldigt entusiastiska gentemot ett ämne eller en person, de blandade närgångenhet och distans. Sådan litteratur gillar jag att läsa. På svenska är jag förtjust i Magnus Linton, hans stil rymmer stor närvaro. Hans böcker är både teoretiska och journalistiska, essäer och reportage på samma gång. Det är givande.
Vad skriver du på just nu?
För tillfället ”bara” reportage i DN. De är så långa och så svåra att de lite grann påminner om hur det är att skriva bokkapitel. Jag tänker på nya böcker, helst skulle jag vilja skriva en biografi över någon intressant person, men har ännu inte bestämt om vem, hur eller när.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Om jag är i Stockholm skriver jag oftast vid mitt frilansskrivbord på Svante Weylers förlag i Gamla Stan. Behöver jag vara ensam stannar jag hemma eller går till Riksdagsbiblioteket. Jag reser dock mycket för DN och skriver (gärna) på flygplan, tåg och hotellrum. Jag gillar att skriva i rörelse.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Research är nästan bara roligt, att få grotta ned sig är underbart. Att skriva är däremot plågsamt, särskilt i början av en lång text. Därför har jag i regel väntat tills det inte går att skjuta upp längre.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag upplever att det fortfarande finns en klyfta mellan det akademiska och det journalistiska. Det märks till exempel i böckerna om Sverigedemokraterna och högerextremismen. Antingen får man rena reportage, som påminner mycket om tidningstext, eller så extremt återhållna akademiska verk. Jag saknar något som är mer levande än en akademisk studie och samtidigt mer ambitiöst än ett tidningsreportage. Jag är inte säker på vad formen kallas – men man känner igen den när man stöter på den.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Per Wirténs bok om Herbert Tingsten, den tyckte jag väldigt mycket om. Jag hade gärna satt mitt namn på den. Jag är också avundsjuk på Martin Gelins stora böcker om amerikansk politik, som är väldigt lustfyllda och faktaspäckade på samma gång.