Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Annelie Bränström Öhman och är barnfödd i byn Svärtträsk i norra Västerbotten, i början av 1960-talet. Jag är sedan drygt trettio år bosatt i Umeå och arbetar som professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet, parallellt med mitt skrivande.

Vad utmärker dina böcker?

Den rödaste tråden är kärleken. Den knyter ihop min avhandling i litteraturvetenskap om Rut Hillarps erotiska kärlekslyrik (”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism”, 1998), min första bok om Sara Lidmans romaner (”’kärlek! och någonting att skratta åt! Dessutom’. Sara Lidman och den kärleksfulla blicken”, 2008) och många essäer och kortare texter. Den feministiska synvinkeln är en given utgångspunkt. Ur den blir det moderna kvinnolivets konflikt mellan emancipation och passion en brännpunkt. Överhuvudtaget är de ”emotionella läckagen” i liv och litteratur oerhört spännande. Jag vill tro att det ger avtryck också i mitt eget sätt att skriva.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Det är tveklöst arbetet med min utgåva av Sara Lidmans dagböcker. (”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985”). Det blev väldigt tydligt och synligt för mig då vilken avgörande betydelse byn har som kunskapsväg, för Lidman och så många andra svenska författare – liksom för mig själv. Utmaningen mot det urbana vanetänkandet som vilar i det levda minnet av byaväg har en latent politisk och litterär sprängkraft, som aldrig blivit fullt erkänd.

Varför skriver du sakprosa?

Innan jag började läsa litteraturvetenskap på allvar trodde jag att det var skönlitteratur jag skulle skriva i första hand. Men i mötet med de riktigt gamla verken hände något. Det var en känsla av att jag började begripa saker om historien, bokstavligen. En sinnlig, taktil förnimmelse av att få grepp om nya betydelser. Det var något jag förstod att jag kunde komma åt bara genom sakprosan, en kreativ dimension, som fortfarande är min drivkraft.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Sara Lidman har jag redan nämnt. Men också och alltid: Virginia Woolf, bell hooks, Jeanette Winterson och Siri Hustvedt… Gemensamt för dem alla är deras innovativa växelbruk mellan genrer och stilar. Att de skriver i den genre som ämnet, känslan, som frågan de för tillfället är upptagna med fordrar. Om det sedan blir en essä, en debattartikel, en dikt eller en roman eller en helt ny hybridform är av underordnad betydelse. Det är en stil- och genremässig ”otrohet” som jag tycker är lika uppfordrande som inspirerande. Det handlar, återigen, om modet (och nödvändigheten) att våga bryta mot vanetänkande. Kanske till och med en strävan efter en form för ”sustainable writing”, för att citera bell hooks.

Vad skriver du på just nu?

En essäsamling med arbetsnamnet ”Språkdräkter”. I den vill jag samla essäer om hur textila/textuella element förenas i skönlitterära författares gestaltningsarbete. Hur klär författarna sina romanfigurer? Vilka betydelser får kläder bära i fiktionen? Men också omvänt: när används litterära/textuella tekniker och/eller narrativa strategier i textila uttryck och varför? (Tänk: samtida ”textil aktivism”, som i knallrosa pussyhats eller twittrade knytblusar…) I varje essä vill jag också utforska olika egna stilar och skrivsätt, som varierar och går i dialog med författarnas ”språkdräkter”.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har sällan en vanlig ostörd och ”vanlig” skrivdag, eftersom jag alltid måste kalibrera min planering mot mitt arbete som universitetslärare och forskare. Men när det går skriver jag gärna på förmiddagarna. Jag sitter helst i avskildhet, hemma vid köksbordet. Så att jag kan läsa högt för mig själv, medan jag skriver. Och gå upp och trava omkring när det blir stopp. Medan vår golden retriever levde hade mitt travande ett mål och en alltid lika tacksam kompanjon. Jag tror att jag behöver en ny hund, snart.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag lärde mig tidigt att tricket är att finna min egen rytm, just i växelspelet. Att inte ”forska först och skriva sedan”, utan att våga gå över tröskeln och in i skrivrummet så tidigt som möjligt. Medan mina egna frågor fortfarande är vidöppna, spretiga och kaxiga nog att leda tankarna in på sidospår och mellanrum. Det är där de nya insikterna och de oväntade mötena ofta äger rum. Sedan får forskningsdelen av arbetet jämka och fila bort det alltför orimliga och vidlyftiga.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den håller på att bli starkare, tror jag. Men fortfarande finns en skev och mestadels missvisande gränslinje mellan den sakprosa som skrivs inom och utom det akademiska fältet, som tyvärr vaktas från båda håll. Lite för ofta händer det att forskning som görs, exempelvis inom mitt ämne litteraturvetenskap, inte når ut till en bredare läsekrets förrän den stöps om i journalistisk populärvetenskaplig form. Om ens då. Igen: jag tror på öppnandet, inte stängandet av gränser, mellan genrer och stilar. På läckagen; mellanrummen.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Från hjärtat: Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. Det är förstås ett alldeles omöjligt svar. Men av alla böcker jag läst och läst om är det den som alltid får mig att bli lika upprymd, lycklig och arg i helt perfekt blandning. Bara att få frågan om varför kvinnor är fattiga att sjunga ihop med en blixtrande intelligent avfjädring av den manliga genikulten, som Woolf gör… ”Ett eget rum” är min ta-med-till-en-öde-ö-bok. Absolut oumbärlig.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem