Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.
December: Ana Udovic
Fotograf: Linda Gren
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Alltid lika svårt… Men till det yttre är jag en 44-årig kvinna som bor med sambo och två barn i Stockholm och som försörjer sig genom att skriva tidningsartiklar och böcker. Till det inre är det mer rörigt.
Vad utmärker dina böcker?
Jag har skrivit två böcker, en barnbok och en faktabok och det de har gemensamt är skam – hur vi hanterar skam. Jag blev själv förvånad att de ens hade något gemensamt, men jag gillar att fundera över våra baksidor, det vi inte vill visa. Det säger ofta väldigt mycket om oss människor.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Jag får nog säga den senaste, Generation Ego. Den har fått mig att se samtiden med skarpare blick. Den har också gjort mig väldigt nyfiken på framtiden.
Varför skriver du sakprosa?
Jag är mest van vid det, sakprosan har jag tränat idogt under mina snart 20 år som journalist. Men jag skriver också skönlitterärt. Jag skriver för att jag inte kan låta bli. Har alltid gjort. Det är mitt uttryckssätt.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Oj vad svårt. De är många, men just i dag väljer jag Selma Lagerlöf och Charlotte Brontë. Jag tycker om när en författare grundar sig i känslan, börjar inifrån, och när det magiska alltid kan anas bakom hörnet.
Vad skriver du på just nu?
Jag skriver om ett slags persona som kom och ställde sig bredvid mig en gång. Hon är gråhårig och envis och kommer från en annan dimension. Jag förstår inte alls vad hon försöker säga mig, men hon är väldigt jobbig och vill inte gå sin väg. Så det är väl bäst att hon får sin plats.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag tränar ashtangayoga nästan varje morgon, det ger bra fokus. Sedan sätter jag mig på mitt kontor och mina dagar brukar börja med research, ibland intervjuer – jag ringer och mejlar och söker folk. Ibland känner jag mig lite som en blodhund. Sedan blir det lunch med trevliga frilanskollegor, sedan ser jag på klockan och tänker ”herregud, halva dagen har gått och inget blev skrivet!”. Och så börjar jag skriva. Har jag skrivångest så skriver jag bara strunt först, sedan brukar det rinna på. Plötsligt är det sen eftermiddag och dags att gå hem till hungriga barn.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Det gör jag inte, jag har ingen bra metod. Jag bara intervjuar och läser massor av böcker och artiklar tills jag börjar få svindel, då inser jag att måste börja skriva för att tömma huvudet. Så håller jag på. Men sist hade jag en ”ren” period på kanske fyra veckor då jag bara skrev och redigerade text. Det var tiotimmarspass där jag klockade in pauser. Lite som att springa maraton varje dag. Jag levererar alltid på deadline, det är någon slags mani hos mig. Men det blev en bok!
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Det finns ett problem med marknadsföringen av böcker. Förlagen borde bli bättre på att berätta om den kunskapsskatt de förvaltar, så att böckerna når fler läsare. Idag är det mycket bra som bara flyter iväg i bokfloden.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Egentligen inte, men om jag måste välja så tar jag Sophies val av William Styron. Mitt författarjag blir helt lyriskt när jag tänker på hur han lägger en historia under en annan och sakta sakta låter den bakomliggande berättelsen flyta upp till ytan. Sedan är den berättelsen så förfärlig att jag aldrig kommer att kunna sluta tänka på den.