Hej Månadens medlem Alva Dahl , skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är översättare, författare och språkvetare. År 2012 debuterade jag som översättare, 2015 disputerade jag i nordiska språk på en avhandling om interpunktion. Året därpå kom boken Interpunktion: om skiljetecken och textens nyanser (Morfem 2016), som vänder sig till alla som läser och skriver. ”Ett slags teoretisk handbok”, säger förlaget, och det tycker jag stämmer. Sommaren 2019 gav jag ut en prosalyrisk bok, Längtans flöde, på eget förlag, så numera kan jag väl även titulera mig egenutgivare. Jag skriver också en hel del essäer, främst i kulturtidskrifter; medverkar t.ex. ofta i Med andra ord och Pilgrim. Det har betytt mycket för min utveckling som skribent och jag sätter själv lika högt värde på essäerna som på böckerna. I essäskrivandet känner jag mig fri att ta ut svängarna! Jag har varit med i författarförbundet sedan 2014 och är numera suppleant i förbundsstyrelsen, ett stort förtroende och ett spännande uppdrag.

Vad utmärker dina böcker?

Jag hoppas att de utmärker sig genom att språket är precist och klart. Och ekonomiskt; jag tycker inte om att upprepa mig. Jag försöker också betrakta läsaren som en vän, en jämlike, och tror nog att det märks i tonfallet. Jag vill inspirera läsaren att fundera själv. Sedan är jag intresserad av detaljer och nyanser på alla möjliga sätt och det utmärker nog även böckerna. Ett slags nördighet.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Både Interpunktion och Längtans flöde är viktiga för mig, på helt olika sätt. Med båda böckerna tycker jag att jag har kunnat fylla en lucka i det offentliga samtalet. Av mina översättningar sätter jag fortfarande högst värde på den som gavs ut först: Blek kung av David Foster Wallace.

Varför skriver du sakprosa?

Jag är nyfiken och kan inte sluta reflektera, analysera och tolka. Skrivandet är ett sätt att sortera funderingarna och hålla dem lagom i schack; det ger liksom svalka åt mitt annars lätt överhettade medvetande. Sedan vill jag också dela med mig av nyfikenheten, i grunden på ett existentiellt plan: jag vill stötta läsaren i att bejaka sin egen upptäckarglädje och våga ge sig ut i något okänt och lockande …

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Simone Weil, för hennes integritet och kompromisslöshet. Min gamla universitetslärare Siv Strömquist, för att hon är både självsäker och ödmjuk och förmedlar ett smittsamt engagemang för och glädje i språkets detaljer, dvs. kommunikationen med läsaren. Aposteln Paulus, för hans glödande hopp och hans omsorgsfulla ordvändningar.

Vad skriver du på just nu?

En bok om Gunnel Vallquists liv och verk.

Foto: Anna Lindberg

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Ganska strukturerad. Just nu översätter jag mest, medan Vallquistboken ligger till sig.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Det är inte så lätt. Jag har lätt för att få ur mig text, men under forskarutbildningen fick jag lära mig vikten av att ha ordentligt med belägg för alla påståenden. Risken med att vara noggrann är ju dock att man drunknar i arkiven och aldrig kommer upp igen. Jag kan ägna två arbetsdagar åt att försöka leta rätt på någon detaljuppgift som jag ändå inte hittar. Då känns det lite ovärt i efterhand – men å andra sidan vet jag att jag i alla fall har försökt, och andra gånger kan sådant där grävande leda fram till oväntade och spännande upptäckter. När jag misströstar försöker jag påminna mig om att boken inte måste eller kan bli fullständig. Jag vill gärna se på mina texter mer som yttranden i ett samtal, länkar i en kedja. Då gör det kanske inte så mycket om jag råkar missa något – det får läsaren eller nästa författare lägga till i så fall.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det verkar gå bra för reportageböcker och fackböcker som driver en tydlig tes, en sorts motsvarighet till dokumentärfilmstrenden. Och så fackböcker i vissa heta ämnen. Vissa av dessa kan förstås vara mycket välskrivna, men det mer essäistiska tycks de stora förlagen mindre intresserade av att satsa på, även om det finns lysande undantag. Som enskild författare ser jag det som min plikt att skriva det jag kan bäst och tycker är viktigast, och strunta blankt i vad det må ha för ”ställning”. Att inte räkna med eller tycka mig ha rätt till någon yttre framgång. Men som kollektiv och förbund – och som läsare! – har vi förstås många goda skäl att påminna resten av världen om vikten av god sakprosa. Tyvärr verkar den språkvetenskapliga forskning som finns om skrivande och texter inte  nå ut så bra till de författare, journalister, redaktörer m.m. som kunde ha nytta av den. Men jag gillar att Minerva plockat upp just sakprosabegreppet.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Nej, den känslan har jag aldrig haft eller förstått. Det viktiga är ju att bra böcker finns, inte vem som har skrivit dem.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.