Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Paul Tenngart och skriver om litteraturhistoriska ämnen, nu senast biografin Världen väntar mig, som handlar om författaren Birgitta Stenberg: om hennes ställning i den svenska litterära offentligheten från 1950-talet och framåt och om hennes högst innehållsrika liv i Stockholm, Frankrike, Portugal och Spanien. Vid sidan av mitt författarskap är jag docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, där jag undervisar och forskar om svensk och utländsk litteraturhistoria, världslitteratur och litterär översättning.

Vad utmärker dina böcker?

Mina böcker är kulturhistoriska berättelser. En av dem handlar om poetiska provokationer mot den allmänna franska moralen på 1850-talet, en annan om svensk romantisk poesi efter andra världskrigets slut, en tredje om hur svensk arbetarlitteratur har getts ut i Storbritannien och USA. Jag försöker alltid hitta en balans mellan litteraturhistorisk forskning och en intresseväckande och nyfikenhetskittlande form. Min utgångspunkt är att det sistnämnda är precis lika viktigt som det förstnämnda: den kunskap som inte kommuniceras på ett begripligt och drabbande språk har ett begränsat värde.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Så här i efterhand känner jag starkt för biografin Livsvittnet Majken Johansson från 2016, inte bara för att jag så tydligt känner igen både mig själv och flera av mina släktingar i hennes livshistoria, utan också för att det var arbetet med just den boken som fick mig att frångå vissa av den strikt akademiska textens begränsande krav. Här vågade jag vara personlig, och här vågade jag låta Majken Johanssons egen berättelse stå i fokus snarare än generella teorier. Om jag hade skrivit boken idag skulle jag ha slopat ännu fler akademiska inslag, men jag ångrar inte att jag var försiktig när jag successivt ändrade kurs från analysdrivna till berättande texter.

Varför skriver du sakprosa?

Sakprosan har en oerhört viktig funktion i en fungerande kultur, nämligen att sprida kunskap över kunskaps- och erfarenhetsgränser. Om inte den kunskap som finns hos vissa individer och i begränsade grupper sprids till andra människor så spelar den ingen reell roll. Och om inte den existerande kunskapen om världen, människan och historien ständigt ifrågasätts, justeras och nyanseras – inte bara av experterna utan av majoriteten – förtvinar vi. Usch, vad pompöst det där lät, men det är så jag ser på saken. Det korta svaret på frågan lyder: genom att skriva sakprosa så föreställer jag mig att jag åstadkommer mikroskopiska bidrag till den kollektiva kunskapen om världen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

När jag pluggade i England för trettio år sedan blev jag mycket förtjust i den brittiska life-and-letters-genren, det vill säga gedigna och maffiga konstnärsbiografier, som inte bara sätter in författarens eller konstnärens verk i ett detaljerat biografiskt sammanhang utan också placerar det enskilda livet i en större kultur- och samhällshistorisk kontext. Den typen av litteraturhistoriska böcker var hopplöst ute i Sverige på 1990-talet, åtminstone i litteraturvetenskapliga kretsar, men den blev min guilty pleasure. Alltsedan dess har jag plöjt en uppsjö böcker om brittiska poeter, som Stephen Gills klassiska William Wordsworth: a Life och Andrew Motions Philip Larkin: A Writer’s Life, och njutningsfullt låtit mig inspireras av en mängd gedigna biografier om mer populärkulturella ikoner, som Graeme Thomsons underbara Cowboy Song: the Authorised Biography of Philip Lynott.

Vad skriver du på just nu?

Just nu lägger jag sista handen vid en bok på engelska om Nobelpriset i litteratur. Den har arbetstiteln The Nobel Prize and the Formation of World Literature och ska komma ut på Bloomsbury i höst.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

En vanlig arbetsdag börjar med att jag lämnar min lägenhet i södra Lund och promenerar genom stan upp till universitetet. Det tar bara en kvart ungefär, men under den tiden hinner jag samla mina tankar inför arbetsdagen. Ofta vet jag exakt var i texten jag ska ta vid när jag anländer till kontoret och sätter på datorn, och när jag väl är framme på Språk- och litteraturcentrum vid Helgonabacken har jag ofta redan formulerat de första meningarna i huvudet. Resten av förmiddagen ägnas helt åt att skriva. Efter lunch har jag ofta undervisning, och har jag inte det passar jag på att ta tag i några av de administrativa uppgifterna som alltid ligger och gnyr i hörnen. Oavsett vilket brukar jag försöka ägna minst en timme på slutet av arbetsdagen åt att skriva eller åt att förbereda det som ska formuleras nästa morgon.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Det är ett växelspel som jag dels försöker hantera periodvis, och dels genom helt olika sorters skrivande. Första fasen i ett bokprojekt är mer research-baserad, med små inslag av skrivande. Under andra fasen är det jämnt skägg mellan de båda aktiviteterna, medan den tredje och sista fasen är mer fokuserad på skrivande. Men under alla dessa tre perioder använder jag olika sorters pennor och olika anteckningsböcker för att dels skriva ner lösa observationer, tankar och citat och dels potentiella formuleringar, resonemangsflöden och textupplägg. När jag väl sätter mig vid datorn kan jag bygga upp texten med hjälp av en mängd handskrivna fragment av olika slag.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Vad jag kan bedöma har sakprosan en starkare ställning än på mycket länge i den svenska kulturella offentligheten. De stora förlagen verkar satsa mer på sakprosa, storsäljande fackprosa får stor uppmärksamhet, sakprosans funktion och estetik diskuteras och debatteras lite då och då – och så har vi ju fått vår första professor i ämnet. Allt detta tecknar ju en utmärkt tendens, men vi får inte glömma att det är en utveckling som utgår från en låg nivå. Det var inte så länge sedan som sakprosan hade en mycket marginaliserad position i Sverige, åtminstone jämfört med de engelskspråkiga, franska och tyska litterära offentligheterna. Att det ser ganska bra ut för svensk sakprosa just nu betyder inte att det inte kan – och inte behöver bli – ännu bättre framöver.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Ja, jag hade inte haft något emot om det stod mitt namn istället för Sarah Bakewells på boken At the Existentialist Café från 2016. Ända sedan gymnasietiden i Trelleborg har jag varit fascinerad av den franska existentialismen – men snarare av kulturhistoriska än filosofiska skäl. Vad var det som gjorde Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus till rockstjärnor avant la lettre på 1940- och 1950-talen, och fick mängder av ungdomar från hela Europa och USA att vallfärda till vänstra stranden i Paris för att få se en glimt av de tänkande storheterna? Och vad är det som gör att så många turister än idag är beredda att betala många euros för en alldeles vanlig café crème bara för att få ett bord på Café de Flore? Genom att elegant och sömlöst glida mellan personhistoria, filosofihistoria, politisk historia och kulturhistoria lyckas Bakewell ge ett nyanserat, substantiellt och mycket underhållande svar på den frågan.

Fotograf: Robert Lindroth

………………………………………………………………………………………………………..

Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.

Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.