Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Född 1981 i Helsingborg. Blev småkär i litteratur och skrivande redan under grundskole- och gymnasietiden, men det var först under journalistikstudierna i Perth, Australien – och inte minst då upptäckten av literary journalism á la Truman Capote – som det hela utvecklades till regelrätt förälskelse.

Vad utmärker dina böcker?

Den ömsinta tonen, hoppas jag. Jag tycker om att lyfta fram det dråpligt mänskliga; de där små detaljerna som avslöjar oss, utan att texten för den sakens skull blir kall och hjärtlös

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Den bok som kommer att vara viktigast för mig på ett personligt plan är den jag skriver just nu, om min egen skilsmässa. Det är en sådan bok man antagligen bara får ur sig en gång i livet. Och det känns, verkligen. Katharsis och självrannsakan på samma gång. Krävande, men värt det.

Varför skriver du sakprosa?

Därför att jag håller det litterära reportaget så högt. Det är ett hedersuppdrag att försöka få fakta att dansa. Jag älskar fotarbetet, och jag är precis lika förtjust i själva skrivandet. Att hamra på tangentbordet är ett fysiskt begär för mig. Jag misstänker på fullaste allvar att jag har utvecklat grafomani.

Vad skriver du på just nu?

Parallellt med skilsmässoboken skriver jag på en handfull längre texter för inhemska magasin och dagstidningar. Jag har oftast en handfull längre texter på gång samtidigt, inte sällan med stor ämnesmässig spännvidd. I år har jag exempelvis skrivit om arbetarlitteratur, sexdockor, svenskt bistånd samt en text om nordvästskånska sätta-kommunen-på-kartan-fiaskon. Den sistnämnda är en utvikning av min senast utgivna reportagebok Draksådd: fiaskon och haverier när kommunen ska sättas på kartan.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Åh, jag älskar alla arbetets faser: den febriga researchen då allt ännu är möjligt, fotarbetet då de teser som föddes under researchen oftast faller platt och jag tvingas inse hur något egentligen ligger till. Världen visade sig återigen vara mer komplex – härligt! Till sist har vi förstås själva skrivandet, då jag får foga de inhämtade komponenterna till en berättelse. Ljuvligt.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Svensk sakprosa lever och frodas. Jag vill påstå att den håller hög internationell klass. Gång på gång lyckas svenska fackförfattare förmedla komplexa fenomen och skeenden på ett medryckande och lättbegripligt sätt. Det är inte kattskit. Med det sagt, så förtjänar sakprosan mer uppskattning och ytterligare resurser. Satsningen på att få till en professur i sakprosa vid Linnéuniversitet är varmt välkommen.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Oj, det finns otaliga böcker jag önskar att jag hade skrivit. Den jag alltid slår upp på måfå, för att liksom påminna mig själv om hur det ska gå till, är Richard Yates roman Revolutionary Road.


Christian Daun fotograferad av Henrik Folkesson.

Tidigare månadens medlemsintervjuer hittar du här.