Peter Curman lever inte bland oss längre, ändå finns han fortfarande kvar och kommer finnas så för en lång tid framöver. I våra starka minnen av honom, eftersom han var en mycket karismatisk människa.

Elva spännande och händelserika år mellan 1986-1997 var han vår energirika, entusiastiska och kreativa ordförande i Författarförbundet. Då hände mycket som vi än idag har stor nytta av, kanske tar för givet och inte tänker på att det var frukten av ett intensivt arbete.

Jag kommer så väl ihåg stämman 1986 då Peter Curman blev vald till ordförande. Det hade tisslats och tasslats en tid innan. Peter Curman var stor redan då, inte bara som poet, han var ju även kulturchef på Aftonbladet. Vi var alla förväntansfulla när han klev upp på podiet för att presentera sig. I vit kostym, välkammat hår, brinnande ögon och röda kinder. En uppenbarelse för många av oss vanliga enkla författare med ett helt annat klädval. Men snart glömde vi den vita kostymen. För med Peter som ledare började det hända saker lite här och där.

Stämmorna blev lite roligare, till exempel infördes det en extra punkt, halvtimmen efter lunch. Då fick en inbjuden författarkollega från ett annat land presentera sig. Mest kommer jag ihåg den poet från något av de sovjetiska republikerna. Peter hälsade honom välkommen, vi applåderade vänligt och så började poeten tala, tolkad av en mycket noggrann tolk. Tyvärr kommer jag inte riktigt ihåg från vilken republik poeten kom, men han började med att berätta vilket folk hans mamma tillhörde, sedan fortsatte han med att berätta vilket folk (samma som mamman) hans pappa kom ifrån. Så fortsatte det, släktled efter släktled. Fascinerade lyssnade vi på det entoniga föredraget som tolken allvarligt tolkade, ord för ord, släktled efter släktled. Så småningom hade halvtimmen gått, men det bekymrade inte poeten. Han fortsatte entonigt. Peter började se nervös ut. Vi hade många punkter kvar på dagordningen. Till slut kände han sig tvungen att ingripa. Och i sann Peter Curmansk anda klev han upp på scenen med sitt glada leende. Började vänligt tacka av poeten, som inte verkade förstå, utan fortsatte sin entoniga beskrivning av släktleden. Peter lade vänligt armen om poetens axlar och medan han intensivt tackade för föredraget vickade han på höften så nära poeten att denne var tvungen att flytta sig lite. Och med den ena höftvickningen efter den andra och med armen vänligt om poetens axlar hade han till slut fått ner honom från scenen. Utan att poeten nog ens förstått vad som hände.

Men det var inte bara stämmorna som blev roligare. Det ideella arbetet i Författarförbundet blev också roligare, och kändes viktigare. Ett av de viktigaste var bibliotekskampen. Det var 90-tal och i samhället spred sig individualistiska idéer, som bland annat tog sig uttryck i att vissa politiker ansåg att bibliotekslånen inte längre skulle vara gratis. Och att man dessutom kunde lägga ner biblioteksfilialer lite hur som. Peter Curman tog till vara alla kreativa idéer. Han fick med sig Astrid Lindgren i protesterna. Men också väldigt många av oss medlemmar, som spred ut oss i landet och såg till att låna så många böcker att biblioteken tömdes. Avgiftsförslagen drogs tillbaka, och än idag har vi ju avgiftsfria lån. Mycket tack vare Peter Curmans kompetens att både själv inspirera och komma med annorlunda idéer, men också att lyssna på och tillvarata andras idéer.

Men Peter ville ännu mycket mer. Varför sitta isolerade i vårt lilla land och kämpa för litteraturens värde? Nog borde vi författare samarbeta mycket mer mellan länderna.
1992 stod han i fören på fartyget Konstantin Simonov vid Författarförbundets stora Östersjökryssning i samarbete med författarförbunden runt Östersjön samt Leningrads/St Petersburgs författarförbund. Hela 300 författare, översättare och bokhandlare reste med, lärde känna varandra och startade olika samarbeten.

När skeppet så småningom anlöpte hamnen i Visby, drogs dåvarande landshövdingen med i Peters smittande engagemang och erbjöd sig att försöka få till stånd ett översättar- och författarcentrum i staden. Gotland låg ju mitt i Östersjön, så platsen kunde inte bli bättre. Även här har vi än idag stor glädje av de sprudlande idéer som Peter spred omkring sig. Vi är många från olika länder som suttit där gratis i nån månad eller så och äntligen fått den ro som kan behövas för att skriva eller översätta våra böcker.
Östersjökryssningen var så lyckosam att Peter började tänka ännu större – en Svarta havskryssning! Ja, även den blev en fantastisk succé och utmynnade i ännu ett författar- och översättarcentrum. Den här gången på Rhodos.

För att vi medlemmar, allihopa, skulle kunna känna oss delaktiga i Peter Curmans planer, inbjöds vi att för en subventionerad penning få resa till den stora invigningen på Rhodos några år senare. I sann Peter Curman-anda blev det en ståtlig invigning. Dagarna i ända sprang vi på tjusiga mingel, snaskade i oss gratis snittar och tilltugg och drack mängder av retsina. Men vi gjorde även spännande författaruppläsningar i gamla grekiska amfiteatrar. Ja, ja det finns mycket att berätta om den veckan…

De sista åren av Peter Curmans gärning i Författarförbundet satt jag med i styrelsen och fick ta del av kreativiteten som sprudlade. Det enda som var tråkigt på de mötena var när ekonomin skulle gås igenom av förbundets anställda ekonom. Ekonomi har aldrig varit min starka sida, så då passade jag på att drömma mig bort en stund, för att sedan vakna till då diskussionerna om nya planer satte fart igen.

Samma år som jag tyckte att jag gjort mitt i styrelsen och det var dags att lämna över till någon annan, hade även Peter Curman bestämt sig för att gå vidare, för att äntligen få lite skrivro. Dagen innan stämman då Peter Curman skulle avgå, samlades vi i styrelsen som vanligt på Författarnas hus för att gå igenom allt inför själva stämman. Jag hade tagit tåget från min bostad i Dalarna, förväntansfull och glad över att få träffa alla författarkollegor igen. Men när jag öppnade dörren till kansliet, förbyttes min förväntan till skräck. Där var en tystnad som talade mer än några ord. Och snart fick jag reda på varför.

Det senaste året, med all aktivitet, entusiasm och engagemang, hade inte varit gratis. Så klart kryssningarna, författarhusen, samarbetena hade kostat pengar. Men vi hade nog alla tänkt, för att citera Evert Taube: Såna hänsyn kan inte en författare ta…
Nej, så långt hade vi inte tänkt, tyvärr inte den anställda mycket trevliga ekonomen heller. Författarförbundet hade gått back med en himla massa pengar. Revisorerna var kritiska. Och vi stod inför risken att inte få ansvarsfrihet på stämman nästa dag. Det skulle innebära att vi styrelsemedlemmar solidariskt skulle behöva betala tillbaka pengarna ur egen ficka!

Jag behöver väl knappast säga att natten blev orolig.
På darrande ben anlände jag till stämman, där sorlet som vanligt var vänligt. Ännu visste inte våra medlemmar hur ansvarslöst vi hade handlat. Så kom punkten om styrelsens ansvarsfrihet. Peter Curman fick stå upp och försvara sig och oss. Många var frågande och undrande, så klart. MEN! Det fanns ett men. Alla medlemmar hade ju varit mer eller mindre med på tåget (eller båten kanske jag ska säga). Varken Peter Curman eller vi andra hade använt pengarna till oss själva eller till en liten elitistisk klick. Pengarna hade faktiskt gjort stor nytta för alla medlemmar. Och till slut fattade stämman beslutet att ändå ge Peter Curman och oss andra i styrelsen ansvarsfrihet. Vi kunde andas ut!
Men jag lärde mig mycket på kuppen.
1. Sitter man i en styrelse har man kollektivt ansvar över ekonomin. Inte drömma sig bort då den redovisas.
2. Ibland kan det vara bra att övertrassera ett konto, bara man gör det med hjärta och hjärna. För hur skulle världen se ut för oss författare och även för många andra svenskar, om biblioteken blivit privata och börjat kosta pengar? Och vilka böcker skulle inte blivit skrivna om Författarhusen på Gotland och Rhodos inte funnits?
3. Och hur skulle samhället sett ut om det inte funnits någon Peter Curman?

/Bisse Falk