Ödesfråga. Ägarkoncentrationen inom bok- och förläggarbranschen har inte utretts på ett tillfredsställande sätt av Litteraturutredningen. I dag är det agerandet hos branschens dominant, Bonnier AB, som inger mest oro. Konkurrenslagstiftningen måste ses över, skriver Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius.
Litteraturutredningen förbiser en viktig fråga. Den konstaterar att ägandet av de största bokhandelskedjorna, de dominerande nätbokhandlarna, samt alla stora bokklubbar har koncentrerats till de förlagsgrupper som även kontrollerar bokförsäljning i varuhus och dagligvaruhandel.
Utredarna menar att denna så kallade vertikala integration riskerar att fördärva konkurrensen och hindra de mindre aktörernas möjlighet att nå konsumenterna. De skriver emellertid också att de ”inom ramen för vårt breda uppdrag” inte haft möjlighet att systematiskt undersöka denna utveckling.
Detta är i sig anmärkningsvärt av en utredning med direktivet att analysera tillståndet och utvecklingstendenserna inom litteraturen. Men det är märkligare än så. Den 8 juni 2011 föreslog nämligen Svenska förläggarföreningen ett tilläggsdirektiv alternativt ett förtydligande av Litteraturutredningens uppdrag.
De frågor man önskade få utredda var: “Kan den makt- och ägarkoncentration som i dag ökar komma att hota mångfalden i utgivningen och tillgängligheten på marknaden? Vilka åtgärder behövs i så fall för att motverka eventuella negativa konsekvenser av detta? Vidare önskar föreningen att Litteraturutredningens kansli/kommitté utökas med en person med djup kunskap och erfarenhet från förlagsbranschen.”
På detta svarade kulturdepartementet att det gjort bedömningen att ägarfrågan ryms inom utredningens direktiv och att kommittén avser att inhämta expertkompetens inom förlagsområdet. Trots uttrycklig oro inför utvecklingen och trots att kulturdepartementet förtydligat att saken ska utredas har man alltså inte utrett vad som måste ses som en ödesfråga, inte bara för boknäringen, utan också för idéflödet i samhället.
Redan 2010 beskrev förläggarnestorn Per Gedin problemet så här: ”Genom att göra sig till ägare eller ha ensamrätt till de viktigaste distributionskanalerna köper man sig marknadsplatser. Man konkurrerar inte längre i första hand med sin utgivning, utan man stänger ut konkurrenterna.” (SvD 2/5 2010) Och det räcker med att se sig omkring i dag för att inse att behovet att utreda dessa frågor är skriande.
KF Media – som ägde både Norstedts förlagsgrupp, Akademibokhandeln och Bokus – var länge pådrivande i vertikal samordning. Men sammanslagningen av Akademibokhandeln med Bokia har fört in andra ägare i den nya superkedjan, bland dem den tredje förlagsgruppen i storleksordning, Natur & Kultur, som flyttat fram sina positioner.
I dag är det agerandet hos branschens dominant, Bonnier AB, som inger mest oro. Bonnier har tidigare förvärvat Sveriges största bokhandel, Adlibris, samt Pocketgrossisten och Pocketshop.
Har detta någon betydelse? Låt oss göra några nedslag bland sådant vi snabbt kan utläsa utan en grundlig utredning.
Bonnier AB kontrollerar bokförsäljningen på Åhléns. På rean i augusti 2012 var 104 av 109 titlar utgivna av Bonnier AB.
2009 tecknade Bonnier ett exklusivitetsavtal med varuhuskedjan Rusta med innebörden att bara Bonnierböcker får säljas.
År 2011 köpte Bonnier AB Pocketklubben. En titt på dess hemsida i början av februari i år visar att klubben förvandlats till en distributionskanal för Bonnierböcker. Först under kategorin spänning hittar vi en enda bok – en bok av hundra – som utgivits utan Bonniers inblandning.
Även de oberoende återförsäljare som finns kvar kan tvingas till konkurrenshämmande avtal av en dominerande aktör. Ett flagrant exempel är bokhandelskedjan Ugglan, som enligt avtal måste välja en Bonnierbok som ”Månadens bok” i tio fall av tolv.
I sammanhanget kan man inte bortse ifrån att Bonnier AB är dominerande ägare av dagspressen, det vill säga den plats där litterär diskussion når en större publik. Hälften av landets centrala medieredaktioner tillsätts av Bonnier AB.
Företagets dominans på filmområdet bör också noteras, i synnerhet som Jeanette Bonnier i en intervju i SVT i höstas yttrade: ”En sådan här dominerande ställning är naturligtvis lukrativ, men i princip är den inte bra. Konkurrens är bra.”
Om nu företrädare för detta privata företag själva inser att dess dominans skadar allmänintresset vore det väl märkvärdigt om inte regeringen skulle kunna dra samma slutsats.
Konkurrenslagstiftningen behöver ses över. Vi anser att inga propositioner kan formuleras på kulturområdet innan denna avgörande fråga har utretts ordentligt. Vi uppmanar regeringen att stå upp för liberalismens grundprinciper!
Gunnar Ardelius, Ordförande, Sveriges Författarförbund