Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Marie Selander och föddes 1947 i Hammarbyhöjden, söder om Stockholm. Mina föräldrar var arbetare men väldigt intresserade av litteratur, musik och politik. Jag är ju främst musiker och jag började spela musik 1964 med gruppen Nursery Rhymes. Vi bestod av enbart kvinnliga musiker och detta gjorde mig tidigt väldigt medveten om genusfrågor. Detta har präglat hela mitt liv och går som en röd tråd genom allt jag gör. Jag har sysslat – och sysslar – med många olika saker. Förutom att jag ständigt musicerar så har jag jobbat som radioproducent på Sveriges Radio, arrangerat festivaler, suttit i olika styrelser, haft en professur på Sibelius-Akademien i Helsingfors, varit sångpedagog, skrivit och arrangerat musik till olika föreställningar. Och jobbat som krönikör och medverkat i olika antologier.

Vad utmärker dina böcker?

Jag skriver alltid med genusperspektiv och jag har koncentrerat mig på att lyfta fram kvinnliga musiker inom olika genrer, både historiskt och i nutid. Klassperspektivet är också viktigt.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Jag har ju hittills bara givit ut en bok: Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik. Den kom ut 2012 på Gidlunds förlag och har nått en stor läsekrets. Jag har rest över hela Sverige under många år och hållit föreläsningar, både genom studieförbund, folkhögskolor, musikhögskolor och på Popkollon.

Varför skriver du sakprosa?

Det ligger mig varmast om hjärtat. Det är roligt och stimulerande att både forska och sedan skriva personligt utifrån det jag fått fram.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Oj, det är så många. Kerstin Ekman älskar jag och jag har också samarbetat med henne i och med att jag komponerat musik till dramatiseringen av hennes fyra böcker om Katrineholm, Kvinnorna och staden. Hennes språk är så levande och musikaliskt. Musiken skriver sig själv. Kvinnorna och staden har nypremiär i Katrineholm den 30 juni i år.
Jag tycker också mycket om Ola Larsmo. Hans sätt att levandegöra historia är inspirerande. Och så förstås Toni Morrisson. Hennes språk är också musik och böckerna har en sådan politisk sprängkraft. Speciellt älskar jag Song of Solomon.

Vad skriver du på just nu?

Jag har precis avslutat boken Herrarnas kalas – och de kvinnliga musikerna i Eskilstuna.
Den kommer ut på Gidlunds förlag i maj och handlar, precis som min förra bok, om framträdande kvinnliga musiker som ofta totalt utraderats både i historien och i samtiden. Jag samarbetar med två yngre musiker och författare, Emma Gustafsson och Frida Herchenröther, vilka sett sin egen musikhistoria under 2000-talet försvinna. Boken har också resulterat i en utställning som öppnar nu den 8 mars på Eskilstuna Stadsmuseum. ”Vi är många – musiker i Eskilstuna” heter den och sträcker sig över perioden 1900 till idag. Utställningen visas under ett år.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag älskar att forska! Jag börjar alltid där och skriver först när jag känner att jag är någorlunda framme. Då går det undan och jag har inga problem med att formulera mig. Allt är redan färdigt i huvudet.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige i dag?

Här är jag inte så insatt, men jag upplever sakprosan som oerhört viktig.

Finns det någon annan författares bok du gärna hade skrivit?

Jag tänker inte så. Jag blir bara glad och lycklig när jag läser något som är riktigt bra och inspirerande.

Fotograf: Peter Torsén

………………………………………………………………………………………….

Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.

Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.